Att likna Nobelcentret med Vasamuseet är som att jämföra äpplen och päron menar Kerstin Westerlund Bjurström som var projektledare för Vasamuseet. Ett projekt som handlade om karaktär och samband. Läs hennes kommentar till hur projekten skiljer sig på flera punkter:
”Nobel Center kommer att tillföra mycket till Sverige – både verksamheten och byggnaden i sig.” skriver trosvisst Per Wästberg och sex andra kända svenskar i SvD 15 mars. Deras argument för att Blasieholmen är rätt plats för verksamheten är högst tvivelaktiga. Att använda Vasamuseet, som också förorsakade debatt men som idag ses som en naturlig och viktig del av stadsbilden, som argument är okunnigt. Det enda som förenar är det känsliga läget vid vattnet.
Vasamuseets arkitekt Göran Månsson har med sin byggnad fångat och förstärkt Djurgårdskaraktären med dess överdådiga paviljonger från Industriutställningen 1897 och dess livfulla byggnader för cirkus, nöjespark, kultur och förkovran. Släktskapet med Galärskjulen, Biologhiska museet, Skånska gruvan och många av villorna är påtaglig. David Chipperfields monolitiska metalliska byggnadskropp kommer tvärt om att upplevas som en på bekostnad av sin omgivning alltför iögonfallande främling.
Nationalmuseum döljs t o m i reklambilderna. I verkligheten kommer Nobelcentret att ta över all uppmärksamhet på den trånga tomten man tänkt åt projektet.
Galärområdets marina miljö är en naturlig hemvisst för ett regalskepp som Vasa. Nobel Center skulle om det förverkligas bli en gökunge på Blasieholmen. Att jämföra den mångdubbelt större ytan mellan Vasamuseet och Nordiska Museet med den högst begränsade yta, där Nobel Center ska trängas med en framtida ny byggnad för Nationalmuseum, med museipark och med skärgårdsturismens ökande utrymmesbehov är direkt bedrägligt. Inte heller är det riktigt att debatten om Vasamuseet dominerades av stadsbildsfrågan. De var den begränsning av fria ytor för rekreation som museet skulle medföra som upprörde så många. Också debatten om valet mellan de i arkitekttävlingen två vinnande förslagen var tidvis het.
Vasamuseet, till höger i fonden, ligger på bekvämt men distinkt avstånd från Nordiska museet. De konkurrerar inte om varken yta eller blickfång.
”En publik byggnad fungerar bara om den är lätt att besöka och ligger på en plats som inbjuder till spontana besök” framhålls också som argument. Man frågar sig då varför inte ett läge vid välfungerande museer som Tekniska museet eller Riksmuseet eller invid Wennergren Center skulle uppfylla kraven. I ett Stockholm med en diameter på tre-fyra mil måste väl ett avstånd från centrum på någon kilometer eller två betraktas som högst centralt. För att göra miljön på Blasieholmen mer tillgänglig finns det bättre sätt. Om viljan finns att skapa den vattennära, kvällstid befolkade och trygga mötesplats som så väl behövs i Centrala Stockholm så är den gamla hamnmiljön, till skillnad från ett modernistiskt elegant Nobel Center, oslagbar för etablering av restauranger, uteserveringar och andra mötesplatser. Runt om i världen finns otaliga bevis på detta.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Projektledare för bygget av Vasamuseet
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
Pingback: Vitamininjektion!? | Gabrielles blogg