Kritiken om att Nobelcentret skimrande reklambilder inte har mycket med verkligheten att göra kommenterades bort av ledande inom projektet. Flera till storlek liknande projekt har också marknadsförts på samma glamourösa sätt. Går beslutsfattare halvt ovetande emot ytterligare en estetisk kolapps ?
En liten kommentar till senaste tidens debatt om det är snö/stjärnor/fel måne till Nobelcentrets glamourösa reklambilder. Det spelar ingen roll om vart månen står eller om nobelgruppen kryper runt på alla fyra för att se att det stämmer. Det oroande är att byggnaden ser så ”petit” ut och vidvinkelperspektiv, likt när man blåser upp en etta på 28 m2 till en trea på 70 för att sälja in den. Effekten på en gata blir att gatan blir större och husen mindre. Smart, men långt från sanningen.
Att politikerna kanske har fått andra bilder eller har förtroendet att ha ett exceptionellt abstrakt tänkande (försök själv föreställa er 30 meter eller så rakt upp i luften) må vara byggherrens trygghet. Att politiker inte har så mycket mer för sig än att studera sådant är en annan. Jag säger som min gamla mattelärare: Känns detta rimligt? Svar: Nej.
För att förtydliga min kritik om att man ständigt framställer nybyggnadsförslag mer attraktiva än de är tänker jag inte ta till Slussenbilderna med centrerade glada barn, äldre promenerande i branta trappor eller highlightade dekolletage. Nej, dem köpte redan politikerna. Jag tänkte dra till med andra som också gick hem, men visade sig inte stämma nämnvärt nämligen Stockholm Waterfront och Orgelpipan.
Komplexet Stockholm Waterfront bestående av flera sammanlänkande byggnader framställdes som en smyckesbox med glittrande juveler och guld, diskret inplacerad i närheten av Stockholms stadshus. Pang så stod det där – trist, överstort och näppeligen glittrande eller diskret.
Orgelpipan likaså. Den bytte skepnader som andra byter kläder med vinkar hit och dit, men framtällt i ett harmoniskt gyllene ljus och som om man lyckades se det från biljetthallens försäljningställe inne från T-centralen en kväll i augusti. Smäckert, elegant och referenslöst – det fanns ju knappt andra byggnader på bilden mer än det debatterade Klara kyrka. I verkligheten ligger den granne med sekelskiftshuset Hotel Terminus. Kontrasten kan liknas med ett gnisslande av krita på svarta tavlan.
Nu när det avtäckts och strax fullbordats är det få som hyllar något av ovan nämnda beskrivningar. Många varnade för att resultatet skulle bli mediokert – vad skylldes på? Jo att man fått ned höjden. Fasadartikulationen slank förbi. Nu är man mest stolt i efterarbetet med PR:en att man lyckats slå ihop två stora lägenheter till en jätte och sålt den för drygt 100 miljoner. Var det inte fler bostäder man strävade efter?
Hur går det med Nobelcentrets gulguldmålade plåtfasad? Det ligger än närmre historiskt viktig miljö, på historiskt viktig mark och mitt i ett av våra populäraste blickfång. Är det inte värt att man faktiskt framställer huset ordentligt istället? Staden borde kräva en helt oberoende bilduppsättning som underlag. Åtminstone borde stadsbyggnadsborgarrådet Mogert tuffa till sig och kräva det efter år av velande hit och dit i uttalanden, lite som han gör när hans egna hjärteprojekt får på tassen. Om han nu inte föredrar att ha ytterligare ett Stockholm Waterfront mitt i stan.
Matti Shevchenko Sandin
Läs även Stockholms värde blöder här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.