Tullhuset och hamnmiljön på Blasieholmsudden hotas av rivning för att ge plats åt Nobel Center. Mycket i debatten har fokuserat på enbart Tullhuset. Fil. dr i landskapsplanering/
Redan när jag började studera på 1970-talet hade det svängt. På samma sätt som historien inte längre sågs som enbart kungarnas och krigens historia, utan hela folkets, hade synen på det byggda arvet förändrats. Det var inte enbart enskilda byggnadsverk som hade ett värde utan också hela, samlade miljöer. Och inte bara de övre samhällsskiktens byggande, de offentliga byggnaderna och de stora arkitekterna.
Tvärt om betonades helhetsmiljöer, arbetets miljöer, boendet och den vardagliga bebyggelsen – att få en hel bild av samhällsutvecklingen. Att alla människor räknades. Hela skalan, från det enkla till det mest sofistikerade måste med. Även den vardagliga bebyggelsen, nyttobyggnaderna och den industriella miljön.
Detta bredare synsätt slog rot bland politiker och samhällsplanerare på den nationella nivån. På slutet av 1960-talet inledde den så kallade Fysiska riksplaneringen arbetet att peka ut riksintressen. 1972 kom en omfattande förteckning över riksintressen för kulturminnesvården. Lagstiftningen utvecklades.
Men varför har detta inte slagit igenom bland våra lokalpolitiker? Visst finns det vackra ord i generella programskrivningar och liknande, men när det kommer till kritan visar det sig gång på gång ha liten betydelse.
Se på planerna för Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm. Av de kraftiga protesterna mot en genomgripande förändring av området tar man bara till sig rivningen av tullhuset. Helt ryckt ur sitt sammanhang. Tullhuset från 1876, av slottsarkitekten Axel Fredrik Nyström, har visserligen ett stort värde i sig.
Men det är inte det det handlar om. Det är helhetsmiljön, att tullhuset tillsammans med kokhuset från 1832, de två teknikhistoriskt intressanta hamnmagasinen från 1910 och kajmiljön bildar en unik miljö – den enda välbevarade äldre hamnmiljön i Stockholm.
Tullhuset från 1876.
Det är sedan årtionden ett väl etablerat faktum att de alla har högt kulturhistoriskt värde. Sjöfarten och handeln är grunden för Stockholms hela existens och utveckling – för huvudstaden och det som gör Stockholm till riksintresse. Skulle det inte vara värt att bevara?
Även när det gäller nybyggnaden och den genomgripande förändringen av den yttre miljön sitter lokalpolitikerna fast i samma snäva synsätt – det stora monumentet, ett uttryck för den fina världen och den högre kulturen. Hur skulle man ställa sig till vilken annan stiftelse eller kommersiell verksamhet som helst som ville visa upp sig på detta sätt?
Ta IKEA exempelvis, som har nog så stor betydelse för bilden av Sverige internationellt. Skulle IKEA få bygga ett jättelikt kontorskomplex som också inrymde ett möbel- och designmuseum och diverse möteslokaler här? Som dominerar stadsbilden och skymmer viktiga byggnader?
Och bilden av partierna – hur stämmer politikernas agerande med den, som partierna vill framstå och som de allmänt uppfattas? Socialdemokraterna och Vänsterpartiet betonar sin förankring i arbetarrörelsen. Miljöpartiet och Feministiskt initiativ som gräsrotspartier nära människorna och det vanliga livet. Varför har man då inget intresse att bevara arbetslivets miljöer?
Moderaterna och de borgerliga har fått stämpeln att mest bry sig om de övre samhällsskikten och finkulturen. Undantag finns, men är man nöjd med den bilden? Handeln och den ekonomiska utvecklingen har varit central, så nog borde även de, utifrån sin ideologi, kunna se värdena i den unika sjöfarts- och handelsmiljön.
Platsens betydelse för Stockholms historiska värden, stadsbild och skönhetsvärden kan inte nog betonas. En mer utförlig analys av kulturvärdena och potentialen för utveckling finns i en skrift som lättast hittas på http://www.byggnadsvard.se/images/dokument/NilsAhlbergskrift.pdf
Nils Ahlberg
Fil. Dr i landskapsplanering/konstvetenskap
Stockholm
Nils Ahlberg har arbetat med bebyggelsehistoria och samhällsplanering på Riksantikvarieämbetet och för länsstyrelser, kommuner och Unescos världsarvslista och är nu frilansande föreläsare, författare och konsult i stadsbyggnadsfrågor. För sin forskning har han bland annat tilldelats European Union Prize for Cultural Heritage/Europa Nostra Awards. Bland hans många publikationer kan nämnas det stora verket Svensk stadsplanering, Arvet från stormaktstiden resurs i dagens stadsutveckling (Forskningsrådet Formas 2012).
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.