Varför mot allt förnuft och mot all tillgänglig kunskap tränga in fler nya överstora byggnader i Stockholms redan överhettade centrum? Liknade utveckling pågår i de flesta av Sveriges större städer. Det är inte bara en fråga om att oersättliga kultur-och skönhetsvärden försvinner och att vi får hårdare miljöer att leva i. Med utgångspunkt från ny forskning runt om i världen finns det all orsak att anta att en stadsbyggnadspolitik som dagens är samhällsekonomiskt kontraproduktiv och på sikt för med sig ökande samhällsproblem. Beslutsfattarna verkar vara högst omedvetna om att förlusterna också är sociala, ekologiska och ekonomiska. Framförallt missar man möjligheten att i tid påbörja en för staden som helhet mer gynnsam utveckling.
Den 25 april beräknas beslut fattas av kommunfullmäktige om ett förslag till nytt Nobel Center på Blasieholmen i centrala Stockholm. Det är en fråga som lyckats nå och engagera en stor del av Stockholms befolkning i en växande motståndsrörelse. Trots att mer än 90 % av remissvaren är emot och att någon seriös utredning av alternativ placering inte gjorts är risken stor att Socialdemokrater, moderater och centerpartister med ytterst knapp majoritet kommer att driva igenom beslutet.
Den skada på Stockholms unika stadskaraktär som den för platsen så överstora och främmande tänkta byggnaden för Nobel Center skulle komma att föra med sig har beskrivits i många sammanhang. Samma gäller förlusten av den unika historiska hamnmiljön med tullhus och hamnmagasin. Att detta är viktiga delar i Stockholms varumärke och därmed har en betydande prislapp i nationalekonomiska termer för hela Stockholmsområdet är däremot mindre känt.
För Stockholms turistinkomster är den i europeiskt perspektiv unika hamnmiljön sannolikt på sikt ovärderlig. Att nu dessutom frånhända sig möjligheten att på sikt skapa en attraktion i paritet med Vasamuseet på platsen, som på 1500- och 1600-talet var svenska flottans skeppsgård, vore sannolikt ett stort misstag. Och hur ska den för Stockholm så speciella skärgårdsturismen kunna utvecklas om skärgårdsbåtarnas utrymme på land begränsas?
Forskning och exempel från vitt skilda platser jorden runt visar att en speciell och oöm miljö som hamnmiljön, till skillnad från en stor lyxig nybyggnad, är oslagbar när det gäller att till minimal kostnad, jämfört med vad Nobel center skulle medföra för Stockholmarna, skapa den centralt belägna vattennära mötesplats som så väl behövs i centrala Stockholm.
En mötesplats i äldre hamnmiljö är både enkel och billig att skapa.
Vi frågar oss också hur det ska bli möjligt att ge Nationalmuseum det nödvändiga lokaltillskottet så att mer av dess växande samlingar ska kunna visas på ett värdigt sätt. Att utforma en byggnad för detta är en komplicerad uppgift som sannolikt kräver frihet och stort markutrymme, En påklistrad ”ryggsäck” på befintlig byggnad låter sig sannolikt inte göras. Hela idén med museets utformning är den magnifika solitärens med utblickar från dess interiörer i alla vädersträck, vilket svenska staten just nu till höga kostnader är på väg att återställa.
Ur ekologisk synpunkt och för att motverka jordens uppvärmning är det högst tvivelaktigt att fortsatta att förtäta och riva i innerstaden. Ytterstaden måste däremot förtätas. För att minska ekonomiska klyftor, segregation och rotlöshet i samhället är det, något förenklat uttryckt, nödvändigt att få bukt med den i Stockholm osunt stora skillnaden i attraktivitet mellan den i ett internationellt perspektiv så hopträngda innerstaden och de glest bebyggda förorterna.
Hagastaden är ett populärt alternativförslag till placering av Nobelcentret.
En nödvändig åtgärd är därför att lokalisera ny värdeskapande verksamhet till någon av de nya stadsdelar som är under utbyggnad strax utanför stadskärnan och därmed öka det område som uppfattas som särskilt attraktivt. I linje med detta och mer i linje med Nobelstiftelsens ändamål än föreslagen placering vore att idén om ett Nobel Center realiseras i samband med senare tids institutioner för kultur och vetenskap. Ett läge inom Stockholms senaste satsning Hagastaden vid Nya Norrtull intill Wennergren Center med utsikt över Nationalstadsparken och Brunnsviken borde kunna utvecklas till ett för Nobelstiftelsen attraktivt alternativ- eller varför inte vid Vegaplatsen med möjlighet till egen tunnelbanesation, mittemot Vetenskapsakademin, mellan Universitetet och Riksmuseum.
Stora skaror samlades för att demonstrera vid Stadshuset 18 april. Här talar Kristdemokraternas Erik Slottner mot ett bygge på Blasieholmen.
Det vore direkt oansvarigt att tränga in Nobel Center i den gamla stadskärnan utan att ta hänsyn till vad som är gynnsamt för Stockholms utveckling och till den starka kritik som framförts mot förlusten av kulturhistoriska värden. Betydligt klokare vore att utveckla befintlig museipark, kajer och sjöfartsbyggnader med uteserveringar och restauranger sida vid sida med skärgårds- och sjöfartsverksamheten. Vill Stockholm framstå som en betydelsefull växande storstad och Nobelstiftelsen som framsynt kraft i samhället så måste man i likhet med tidigare sekler våga satsa helhjärtat på att nya stadsdelar blir attraktiva.
Kerstin Barup, Professor i Bebyggelsevård vid Arkitektskolan, LTH.
Peter Elmlund, Urban City Research, Ax:son Johnson Stiftelsen
Gunnel Engwall, f d Preses i Vitterhetsakademien (2006-13)
Tigran Haas, Docent/Lektor i Samhällsplanering och Stadsutformning KTH
Johan Mårtelius, Professor i Arkitekturhistoria KTH
Thomas Polesie, Professor i Företagsekonomi Handelshögskolan Göteborg
Kerstin Westerlund Bjurström, Arkitekt SAR/MSA Stockholmskyline
Mats Wilhelmsson, Professor Avdelningen för bygg- och fastighetsekonomi, KTH
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
Stort tack för att ni, med er kunskap och erfarenhet, medverkar i debatten mot denna tvångstanke till byggnad.