Aftonbladet serverar en tragisk resa från Norsborg till Ropsten.

Innerstaden är det hetaste som finns enligt politiker. Äntligen får de rätt när Aftonbladet gjort ”Klassresan” från Norsborg till Ropsten där tunnelbanestoppen fram till Mälarhöjden präglas av fattigdom i möjligheter i ”världens bästa land”. Typiskt nog är de socialt utsatta grupperna bosatta i betongorterna från miljonprojektets glada dagar.

I en underökning i Aftonbladet där man letar efter klasskilnader mellan förorter visualiseras med stopp längs tunnelbanans röda linje från ändhållplatserna Norsborg till Ropsten. Mycket lite förvånande är att fram till Mälarhöjden så pågår just nu en total klasskatastrof där människor lever i allt annat än ”världsklass” och långt från innerstadens dyrbara kvadratmetrar. Det är ett fruktansvärt dåligt betyg på miljonprogrammets förskräckligt kavata ideologi om hur världen skulle se ut; ordnat- repeterat och kommunikation. Sveriges framsida blev dess baksida.

Nej, jag menar inte att sociala raviner övervinns med vackra nyrenässanskvarter, men det är stadsbyggnad jag skriver om och anser att hur vi har det i vår närhet har en stor inverkan på vårt välmående och därmed hur vi tampas med livet. För idag handlar mycket av politiken om att bevisa HUR mycket ledande partier ömkar runt jämställdhet. Uppenbarligen är det bara prat då regering, riksdag och stadshusledning trots allt sitter blott 20-30 minuter med tunnelbana från de platser där jämlikheten i hur människors närmiljö gestaltats är som bortblåst tunnelbanestopp emellan. Och typiskt nog är det betongorterna som har det sämst ställt med framtidsutsikter. Politiker må med jämna mellanrum åka ut och hålla hoppfyllda tal och stänka kärleksfulla tweets kring sig hur härligt det blommar i betongen och SVT göra gulliga konsthistorier, men det verkar vara blott detta man gör efter Aftonbladets undersökning.

Istället häller de guldet och energin över innerstaden där man till varje pris skall bekämpa modernismens feltänk genom att bygga på den och färtäta varje möjlig plätt. Att det blåser mellan husen i Norsborg och Sätra nämns inte när man säljer ut innerstan till högstbjudande och går till attack över de byggnader som ersatte Klarakvarteren. Delar av City må vara trista och tomma, men är det verkligen där vi först skall bygga om och till?

Lösningen på sociala problem med betongskor är inte att alla får bo i en våning på Östermalm eller villa i Bromma. Sådana diskussioner tillhör idealismen och försvann med ett första majtåg redan på tidigt 80-tal. Men tillgång till en vacker och trivsam miljö man kan vara stolt över borde vara första steget. Om de orter innan Mälarhöjden som Aftonbladet besökte kan de med ett extremt arkitekturhistoriskt intresse eller idealism anse är fantastiska. Riva? Nä, men förtäta och skapa arkitektur som faktiskt tillåter att man tittar på den och brukar den både i tio och tre hundra år. Uppenbarligen så har det folk bättre i de vackra delarna av Storstockholm. Så varför klämma sönder innerstaden med fåniga lyxprojekt när betongorterna endast lyses upp av graffiti?

Nu är vi där igen med sökandet efter att hamna på kartan. Det gick fel sist när Stockholm skulle bli bäst. Kanske är det beska minnen från den eran som fått politiken att skrika halsen av mig för att försöka få till förtätning i den redan täta i innerstaden till priset av att man struntar i betongorterna som har större problem än att få balkong och inte, att ha utsikt över den historiska siluetten och närheten till Nytorget.Det är en skam för The Capital of Scandinavia att man struntat i de platser som behöver mest omvårdnad och att man bygger sönder det som redan fungerar.

Fy skäms Stadshuset, fy skäms!

Matti Shevchenko Sandin – som tror att det visst finns folk som trivs i och tycker det är vackert med betonglådor med utsikt över parkeringar men är säker på att de flesta skulle välja annat om de kunde.