I Stockholm haglar det av om- och nybyggnadsförslag. Gemensamt för förslagen är att de nästan alltid är större än föregångaren på platsen och inte alls följer vackra ord om hänsyn till stadens DNA. Som oftast täcks det upp av flyhänta argument från byggsidan som blott är till för stunden. Detta belyser Per Kågeson, professor emeritus i miljösystemanalys vid KTH:
Stadsbyggnadsdirektören Anette Scheibe Lorentzi klagar den 20.4 över Maria Schottenius påstående (DN 18.4) om att vad som helst kan hända i stadsplaneringen i Stockholm till följd av det råder ”vilda västern”. Men det saknas verkligen inte belägg för detta. Förslaget till ny detaljplan för Trollhättan 30, kvarteret där Gallerian ligger, är ett aktuellt exempel på hur stadsbyggnadskontoret viker ner sig för kommersiella intressen.
I planbeskrivningen betecknas 11-12 våningar, efter rivning av det nuvarande huset från 1976, som en liten avvikelse från normal höjd (6-7 våningar). Målet med projektet anges vara ”ett nytt stadsrum som skapar förutsättningar för innovation, tillväxt och samarbeten”. Men detta blomsterspråk döljer det verkliga motivet som är att ge fastighetsägaren möjlighet att öka avkastningen genom att tillåta att byggnadsvolymen växer med 91 procent!
I planbeskrivningen fastslås följande princip: ”Den centrala stadens erkända kvaliteter och särdrag ska värnas, till exempel sammanhållen byggnadshöjd, stadens siluett och vattenfront samt besöksplaster och utsiktspunkter.” Men denna princip följs inte alls i det aktuella förslaget.
Tjänstemännen konstaterar att planförslaget får påtaglig negativ inverkan på viktiga ”märkesbyggnader” i omgivningen liksom på stadens siluett, särskilt sett från Kungsträdgården, Skeppsholmen och Fjällgatan. Konsekvenserna för stads- och landskapsbilden bedöms i konsekvensanalysen innebära att ”riksintressets kulturhistoriska värde minskar.” Men sen kommer följande slutsats: ”Stadsbyggnadskontoret gör dock bedömningen att påverkan inte innebär påtaglig skada på riksintresset.” Denna överraskande slutsats underbyggs inte på minsta sätt trots att den så flagrant bryter mot den ovan citerade grundprincipen. Detta skapar rättsosäkerhet och förtjänar beteckningen ”vilda västern”.
I stället för att följa Skönhetsrådets rekommendation om en sammanhållen strategi för hushöjderna i city så utsätts staden för de små stegens tyranni. Varje förändring bortförklaras med att den är liten, men när ständigt nya steg tas i samma riktning skapas en förväntan om att även andra centralt belägna byggnader kan rivas och ersättas av betydligt större och högre hus eller byggas på med några våningar. Detta leder till att kyrktornen och övriga märkesbyggnader får konkurrens från ett antal klossar som, när de blir många och ligger nära varandra, bildar visuella murar. Frågan om Stockholms siluett bör ses i ett flerhundraårigt perspektiv. Det finns få stora städer som kan uppvisa en så enhetlig bebyggelse med uppstickande kyrktorn och som genom närheten till vatten och Söders höjder dessutom låter sig överblickas.
Per Kågeson
Professor emeritus i miljösystemanalys, KTH.
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
Rädda Stockholm från kulturförstörelse.Riv inte gamla fina och välbyggda hus som kan leva hur länge som helst i motsats till ny bebyggelse, som har en kort hållbarhet. Bygg inte på befintliga hus med extra våningar. Det förstör husen och Sthlms siluett. Var rädda om Sthlms parker och grönområden, förstör inte Blasieholmen.