”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden. Denna gång handlar det om området runt Norrbackagatan.
Det är nog bara att konstatera att den byggda miljöns utformning för det mesta inte bara berättar om de praktiska villkoren vid dess tillblivelse utan minst lika mycket om samhällets grundläggande värderingar. Inte tidigare tror jag mig ha upplevt att en enda stadsgata så tydligt illustrerat hur dessa förändrats som när jag för en tid sedan promenerade utmed Norrbackagatan från Karlbergs station i söder till området runt Torsplan i norr.
Gatubilden präglas av mjukt formade putsfasader i varma samstämda kulörer.
För att göra tidsresan utmed Norrbackagatan i strikt kronologisk ordning börjar jag en bit upp i korsningen med Rörstrandsgatan. Byggnaderna därifrån och upp till den pampiga Karlbergsvägen är uppförda strax efter förra sekelskiftet i en sorts jugendstil. De flesta har mjukt formade putsfasader i varma samstämda kulörer. Många av dem har ornament med växtmotiv runt entredörrar och fönster. Gathörnen är rundade eller avskurna och betonas med kupoler och andra mer eller mindre fantasirikt utformade takavslutningar.
Den nyklassisistiska staden Norrbackagatan mot söder och Karlbergsstation.
När jag går tillbaka ner mot Karlbergs station vid Klara sjö söder om Rörstarandsgatan möter jag den enklare och i mångas tycke renare och vackrare nyklassicistiska arkitekturen med släta fasader, rätvinkliga hörn och vackra sparsmakade detaljer. Den kom till först under 1910-20-talen och har under benämningen ”Swedish Grace” uppmärksammats internationellt. Matti Shevchenko Sandinhar nyligen skrivit en artikel om detta. Liknande klassisk utformning av bostadshusen finner jag i Rödabergsområdet som gränsar mot Norrbackagatan ett stycke efter Karlbergsvägen på min väg mot Torsplan i norr.
Gemensamt för dessa gaturum är känslan av att någon brytt sig om att skapa en behagfull gatumiljö med proportioner som relaterar till människan, vilket i sig påverkar hur vi mår och vår självbild på ett positivt sätt. Gemensamt är också att bebyggelsen tillkommit när trycket på bomarknaden p.g.a. befolkningsökning och bostadsbrist var enormt väl i paritet, om inte större än dagens.
Korsningen Norrbackagatan/Tomtebogatan Även de enklare gatorna markerades med festliga former.
Sekelskiftsbebyggelsen präglas därutöver vill jag påstå av att den är tillkommen på starkt marknadsliberala villkor i en tid med stor framtidsoptimism i svepet från den stora industriutställningen 1897. Av arkitektfolk p.g.a. det dekorativa anslaget alltför ofta inte uppskattat den positiva helhetsverkan man lyckats åstadkomma med detta trots prestationen att på kort tid bygga så mycket tycker jag är trångsynt och snålt.
På den enklare Tomtebogatan låg arbetslokalerna medan daglighandeln fanns i de finare kvarteren.
I likhet med äldre delar av stenstaden är den organiserad i kvarter med enligt 1874 års byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning noga reglerad gatubredd och byggnadshöjd.
Entrén till Svenska Bostäders område.
Med dagens gentrifierade innerstad är det lätt att glömma att detta var stadsdelar med tydlig uppdelning mellan fattiga och rika. De större finare lägenheterna låg längs huvudgatorna i området. Där ligger också de butiker med konsumtionsvaror som finns kvar. Tittar man från Norrbackagatan in på den tvärgående Tomtebogatan, mellan Rörstrandsgatan och Karlavägen så finner man enklare fasader, mindre och enklare lägenheter och i bottenvåningen arbetslokaler av olika slag.
Modernism vid Norrbackagatans norra ände.
På gårdarna fanns bostäderna för dem med allra sämst möjligheter. Jag skulle dock tro att detta ändå gav bättre möjligheter för människorna än dagens så strikt separerade bostadsområden i förorten. Man kan undra vad som skulle hända om någon del av naturmarken mellan t ex Tensta och Kista, kultur- och naturreservatet till trots, utveckades till ett villaområde som förenade dessa stadsdelar. På många sätt vore det vår tids motsvarighet till dåtidens klassblandning i innerstan.
Tjugotalets bostadsbyggande präglades av återhållsamhet och miljöskapande.
Den klassicistiska arkitekturen är tillkommen efter första världskriget i en tid med mycket knappare ekonomiska förhållanden och större socialt medvetande. Det var det en tid då protesterna mot det ojämlika rösträtten blev allt starkare och resulterade i lika rösträtt för män 1918 och kvinnor 1921. Detta kan avläsas i de sparsmakade fasaderna och särskilt i stadsplanen där inga gårdshus längre förekommer, gårdarna är större och gaturummet format med grönska och utan medvetna hierarkier. Medvetenheten om den ekonomiska knappheten tycks ha sporrat arkitekter, byggmästare och fastighetsägare att med de medel som stod till buds åstadkomma det mest sublima.
Nyklassicistisk mänsklig 1920-talsarkitektur förbyts i teknokratins estetik och gör sitt bästa för att med ädla detaljer och formspråk hävda sig i det glädjelösa sällskapet när miljonprogrammet dundrar in.
Norrbackagatans norra ände är det definitivt slut på ambitionen att skapa en behagfull gatumiljö för oss vanliga medborgare. Svenska bostäders bostadsområde från 1960- eller tidigt 1970-tal, sannolikt med social ingenjörskonst perfekt studerade lägenheter och med stor grön innergård, ger lika lite av positivt tillskott till gatumiljön som de två modernistiska kontorshusen med sina kalla men säkert effektiva fasader längst upp mot Torsplan. Och var det inte så att människan då mer sågs som en bricka i ett toppstyrt samhällsbygge än en tänkande individ?
Redan på vägen dit strax norr om Karlbergsvägen har harmonin och omsorgen om människan i gaturummet satts på undantag. I bjärt kontrast till det tidigare kommer först på vänster sida ett brutalt utformat sentida bostadshus och därefter Karlbergsskolan ett tydligt exempel på hur lätt funktionalismen som stil urartar, särskilt när det gäller storskalig vardagsbebyggelse, trots dess uttalade sociala och estetiska ambitioner.
Torsgatans förlängning vid Torsplan mot Nya Karolinska Universitetssjukhuset.
Från detta så trista gaturum hamnar man bland Stockholms stads respektive landstings senaste bebyggelseexcesser vid Torsplan och utmed Torsgatans förlängning mot Solna. Jag undrar hur det ska gå att göra mänsklig miljö av detta. Bostads- och kontorshus med höjd, skala och detaljer utan finess eller någon som helst relation till närmiljön utom att den plattar till och trivialiserar. Bland detta uppför man en gigantisk sjukhusbyggnad med vilken man, genom total flexibilitet för skyhöga kostnader, tror sig lösa vårdens problem i all framtid. Hur kan de bli så? Varför har sunt förnuft och känsla för det mänskliga ersatts med hybris som bot för osäkerhet kanske?
Vänder man blicken tillbaka andas t o m den modernistiska arkitekturen en måtfullhet i jämförelse med dagens elefantiasis
Är det så att vi fått en ledande allt större grupp människor i samhället som, med snabbt växande inkomster och självupplevd status, tycker sig stå över gemene mans mer triviala mänskliga behov? Har dessa kanske ett medvetet eller undermedvetet behov av att dölja sina kunskapsluckor och stärka självbilden genom att visa detta genom sin smak för egenartad arkitektur, som trotsar platsens själ och ter sig ogästvänlig för oss vanliga knegare?
Kerstin Wersterlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Råd till politiker här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
3 kommentarer