Stockholms innerstad är redan tät och het. Det är rena falsarier att tala om hållbarhet i samband med såväl påbyggnad som rivning.
Stockholm är en av världens vackraste städer. Efter denna mening börjar fler och fler sätta frågetecken då högexploaterandet av den redan täta och livskraftiga innerstaden accelererar och dess värden urvattnas. Politikerna verkar verkställa beslut på inrådan från exploatören – inte på basis av befolkningen och de studier som gjorts på hållbarhet och trivsel. Kerstin Westerlund Bjurström har tittat närmre på vad som händer:
Den ena ny- och påbyggnaden efter den andra som förtar det som är unikt i Stockholms bebyggelsekaraktär beslutas och genomförs. Upplevelsen av den äldre bebyggelsens rikare och mer inkluderande formspråk förminskas. Stadsrummen blir tristare och mer oharmoniska.
Det är svårt att tro att någon, som inte har direkt egen vinning av nybyggnationen, har några bra skäl för att vilja ha den. Opinionen emot det som sker är stark. Politikerna verkar i stort sett inte ta intryck av några argument i den mån som de alls bryr sig att lyssna, och samråden upplevs därför som spel för gallerierna.
Blev det bättre med en låda på taket eller blev bara huset större?
Många medborgare tror nog att det inte finns alternativ. Men både rationellare och mer framtidsinriktat vore det att ta vara på och förfina innerstadens attraktiva stadskvalité och stadskaraktär och i stället utveckla ny i de delar av ytterstaden som det finns orsak att förtäta och förbättra. Dagens bygga på/riva/bygga nytt/tränga in där det redan är trångt är inte förenligt med ett samhälle som strävar efter att vara långsiktigt hållbart på riktigt. Det stora tillskott av särskilt bostadsbebyggelse som behövs ska själklart tillgodoses genom att där så är möjligt utvidga innerstaden och genom utveckling av de regionala stadskärnor som regionplan RUFS 2010 pekar på.
Vem kan tycka att nytillskotten innebär ett i något avseende förbättrad gemensam miljö –inte ens bättre än de förkättrade 60-70 talens?
När en stadsbild med tydlig karaktär succesivt förflackas minskar inte bara stadens attraktivitet. Minst lika allvarligt är det att energi och ändliga naturmaterial slösas bort när solida byggnader rivs, att användbara tillgångar av en kvalité som vi idag inte kan återskapa blir fyllnadsmassor och att de pengar som plöjs ner på de extremt komplicerade byggplatserna skulle kunna användas bättre till nytta för fler.
Skadan när företagskluster bryts upp blir den samma av nyexploatering vare sig det sker i ett kvarter i innerstan som Sperlings backe eller i ett företagsområde i ytterstan – det blir inte plats för vare sig enskilt entreprenörskap, nytänkandet eller kultur.
Rivning i gamla företagstäta innerstadskvarter för också med sig att mångfalden i gatulivet förändras. Matti Shevchenko Sandin skrev nyligen om hur föreslagna rivningar i kvarteret Sperlings backe (Sturegallerian) om de blir verklighet skulle föra med sig att befintliga småföretagskluster, bryts upp när småföretag tvingas upphöra för att till stor del ersättas av internationella storföretag. Det är en viktig orsak till att det är kontraproduktivt också ur samhällsekonomisk synpunkt att hantera ett rikt historiskt byggnadsbestånd och en unik stadskaraktär på det sätt som nu sker. Det är sådant man numer aktar sig för i framgångsrika städer som Amsterdam och Berlin.
Vem kan tycka att nytillskotten innebär ett i något avseende förbättrad gemensam miljö?
En mer segregerad miljö blir det också. I synnerhet de mindre bemedlade, de tröttare, äldre, de lite udda känner sig allt mindre välkomna. Av barnen är det väl bara de som kommer i de smartaste barnvagnarna med tillbehör av senaste modet som passar in. Att folk i allmänhet inte trivs i miljöer med modernistiskt kylig arkitektur börjar bli väl känt. Allt fler forskningsresultat visar också att vi vare sig blir gladare, mer kreativa, mer sociala eller ens känner oss tryggare i en sådan omgivning utan att det tydligt blir tvärt om. Det finns till och med forskning som tyder på ökad brottsbenägenhet.
Vad gör kantig design med förebild från de mest kommersialiserade delarna av vår värld med oss människor jämfört med ett mer humanistiskt formspråk?
Vi måste på allvar ta tag i frågan varför normalbegåvade politiker och andra beslutsfattare i Stockholm okritiskt omfamnar rådande arkitektur och stadsbyggnadstrend, trots motargument som borde få den mest halsstarriga att hejda sig. Varför kräver man inte mer forskning om hur stadsrummets utformning påverkar människors känslor och handlande om man är tveksam?
På de två stora konferenser i ämnet som ordnats i Stockholm som förberedelser till FN:s Habitat III konferens 2016 med hundratals deltagande forskare från hela världen dök inte en enda stockholmspolitiker upp. Varför väljer man i stället för respektfull dialog med de kompetenta och seriösa organisationer som företräder en bred allmänhet att i stället använda sina resurser till att skönmåla sina förslag, att bedyra dess nödvändighet och att utmåla motståndarna som nostalgiska fossil? Ibland tillgriper man rena lögner.
Alla känner igen miljöer vi trivs i.
Den politiska risken med den arroganta attityden är visserligen liten eftersom det för en större allmänhet inte känns möjligt att bilda sig en egen uppfattning av det som planeras. Det kräver helt enkelt för mycket arbete att ta sig in och förstå de presentationer som finns på kommunens hemsida. Men jag tror inte att det räcker för att förklara den nästan totala maktfullkomligheten.
Inte ens när det nya är ett faktum och byggkranarna syns som här från Slottet mot Gustaf Adolfs torg kan de flesta av förstå hur det kommer att se ut när modernistiska flak kommer att sticka upp över den äldre bebyggelsen.
Snarare tycker jag att oviljan till dialog och ointresset för ny kunskap och nya förhållningssätt mer liknar hur den rädda och osäkra reagerar. Beror vurmen för det modernistiskt glassiga kanske på något så enkelt som att det känns som att gå med i ett vinnande gäng och cyniskt nog också på ett behov av att visa att man står över de vanliga grundläggande mänskliga behoven och känslorna? Insikten om hur det påverkar dem som inte är med går förlorad i farten. Kan det vara fråga om samhällsattityd med särskilt fäste i den idag stora grupp folk mitt i karriären som nått ekonomisk framgång utan så mycket andra ideal än att komma sig upp?
Kan någon tycka att inte gränsen är nådd?
I botten ligger säkert att det alltid är enklast att förlita sig på hungriga exploatörers inviter och att göra som man gjort på platser som tidigare låg först i utvecklingen. Att upptäcka när det vänder och att skapa ny attraktivitet på nya platser kräver mer av nytänkande. Kanske kittlar det självkänslan att göra upp med exploatörerna om de till synes lovande projekten. Kanske förlitar man sig för mycket på den medialt och i egna ögon upphöjda grupp i arkitektkåren, som fångade i ett teknokratiskt synsätt, snarare har som mål att utveckla förhärskande stilideal än att fördjupa sig i kunskap om de mer grundläggande mänskliga behoven och om vad son som i verkligheten leder till ett hållbart samhälle.
Blasieholmen; Om man verkligen vill få till en mötesplats och oas vid vattnet ger befintlig genuina byggnadsmiljö betydligt bättre förutsättningar än en modernistisk låda i glas på samma plats.
Det finns verkligen också skäl att undra varför media inte ägnar mer intresse åt den verksamhet, som årets alla timmar resulterar i ett stort antal nya byggnader och offentliga rum och som praktiskt och psykologiskt påverkar varenda en av oss dagligen. Med några få lysande undantag förmedlas endast det underlag som de styrandes reklambyråer levererat vidare till allmänheten.
Sällan analyseras byggprojekten utifrån relevant kunskap om deras inverkan på människor, på företagande, på socialt liv, samhällsekonomi och hushållning av ändliga naturresurser. Den syn på stadsbyggandet som i innerstaden är kontraproduktivt och förfulande och i längden kommer att minska Stockholms attraktivitet får dessutom än större konsekvenser i ytterstaden.
Kerstin Westerlund Bjurström Ark SAR/MSA
”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.
Läs fler artiklar i serien här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
5 kommentarer