Detta är ett av de landmärken Stockholms politiker finner fräsiga och fräscha. Det har kortats nio våningar, men var det verkligen det som var grundproblemet?
”Varför är allt så fult?” – ”Jag vill bo i sekelskifte, du vet, där vid vackra Stureparken”, ”jag är så trött på köpcentrum – men det finns inga butiker där jag bor”, ”bakgården är ett skämt – rastbur för ungarna!!” – så brukar det låta när man frågar om drömboendet. Hur ser nyproduktionen ut? Knappast ens i närheten även om prislappen ligger högre än nyss nämnda hägringar. Kulturministern harverkar också ha fått nog av slafsig stadsplanering och snabbversionen av arkitektur.
”Sverige behöver en Riksarkitekt” – hojtar kulturmininstern på sitt instagramkonto. Uppenbarligen är hon tveksam till det som byggs i Sverige idag. ”Vi ska bygga mycket men det måste vara hållbart, effektivt, smart och vackert.” skriver hon vidare. Jo, Sverige står inför den av de största utbyggnadsfaserna i landets historia. Man talar t o m om att bygga en helt ny stad , som om man inte kunde utöka någon central småstad. Men först och främst – hur ser det egentligen ut?
Förslag som detta i Växjö stöter på problem – främst från arkitekter. Uppenbarligen är det inte spännande nog. Jämför med allt annat som byggs och det framstår som århundradets mästerverk. Till och med Wingårdh tyckte det var fantastiskt.
Sådant här protesterar dock aldrig arkitekter emot. Ja, det är i Stockholms centrum. Effektivt kanske för de som hyr ut, men vackert och hållbart?
Att vi de senaste decennierna nått botten i arkitektonisk kvalité vittnar många om. Bara på Facebook kan man se den ständigt växande grupperna ”Arkitekturupproret” eller ”Nyproduktion i klassisk tradition” som kräver en ny arkitektrordning. För även om vi nått botten så tvivlar få på att man med näbbar och klor kommer att gräva under den nivån då stora pengar finns att tjäna på billigt skräp. Skräp som blir vår livsmiljö.
Shoppinggalleria i Kristianstad. Hur är det möjligt att man idag tillämpar samma volym, samma uttryck som på stadsdödens 1960-tal?
Man blir torr i munnen när man inser vad som håller på att ske med våra stadsmiljöer idag. Andefattig och sammanhangslös arkitektur senast skrotad på 70-talet skall få ödelägga Stockholms äldsta hamnmiljö. Är det smart och ansvarsfull stadsplanering? Kulturministern – sätt stopp!
Arkitekturen idag är inte vacker, nyrivandet av städer är oerhört. Exempelvis har Umeå drabbats hårt, Stockholm likaså. Till synes utan någon sorts historisk kunskap saneras och förändras centrala delar och halvdöda områden växer upp intill, täta som bergsskrevor och höga som aldrig förr. I en tidigare text tog jag upp att man använt Gamla stan som förebild – inte när det kommer till mångfalden av arkitektiurstilar, hantverksskicklighet eller densiteten av historia – utan stadsdelens sämsta kvalité – gatubredden och den fullständiga insynen.
I våra gamla industriområden som blivit bostadsområden kan man se detta genom den allt mer ”Big Brother-liveshow” som pågår hos grannarna mitt emot. Speciella gardiner som man sätter upp på tvärsen mitt i fönstret har utvecklas för att nå någon form av privat sfär. Det är begripligt att man tittar, arkitekturen är inget att vila ögonen på då den i bästa fall påminner en smula om 1930-talets. Grannens odiskade frukostporslin och familjegräl blir därför mer spännande. Men blir vardagen roligare?
Men nåväl, en ”Riksarkitekt” – ryser man inte lite vid tanken på än mer centralstyrning i detta land? Problematiken ligger egentligen på ett helt annat plan och det är de byggrätter som fördelas ut på allt för få och för stora byggjättar. De fantastiska stadslandskap man lyckades bygga runt förra sekelskiftet var i större utsträckning av flera aktörer som spelade på samma regler. Det framtvingade en vacker och omsorgsfull närmiljö- även i sitt enklaste utförande. Man brukar säga att det var billigare att bygga förr p g a lönerna. Detta påstående behöver granskas då man hade färre maskiner och behövde fler händer under längre tid. Dessutom brukade hyrorna vara långt mer marknadsanpassade vilket tyder på att det var dyrare.
Med dagens teknik- och maskinutveckling torde man kunna trolla fram allsköns intressant och vacker stadsmiljö utan större kostnad. Kanske är det så kulturministern vill framtvinga en nyrenässans för staden i Sverige? Då är det att börja med arkitekturutbildningen, innan någon riksarkitekt sätts på tronen. För vilket skafferi skall hen annars ha att jobba med?
”Eizanzahn 1” i Berlin av Sebastian Treese Architekten . Nytt, snyggt och utseendemässigt hållbart. En syn de flesta vill ha i Sverige med. Foto: Sebastian Treese Architekten
Sånt här har vi fått nog av. För den som inte vet är det i hjärtat av Stockholm.
Vad händer om det blir fel person på platsen? Vi vet att idag tillämpas inte psykologi eller arkitekturhistoria före 1920 ens nämnvärt på arkitektutbildningen (vilket är ett svek mot eleverna och konsumenterna). Istället för en chef borde kulturministern sammansätta ett råd. En tupp påminner alltför mycket om det vi inte vill ha tillbaka från förr i tiden. Detta råd behöver ha flera dicipliner med sig så att det kan skapa en stadsmässighet med flerfunktioner och vackra uttryck. Inte trötta pastischer från 1960-talet. Arkitektur och stadsplanering är nämligen inte att leka med, det är vår närmiljö och det vi skänker vidare till nästkommande generationer och dem efter det.
Ett första steg vore att stoppa rivning på all bostads- och offentligfastighet före 1950 samt påskynda mångfalldstänket inom arkitektur – som man gör i Tyskland. Inte den enfald och smakmässiga skräphög Sverige blivit.
Förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth engeagerar sig mot rivningar och förfulningar av Stockholm. Kommer Bah Kuhnke matcha upp?
Och ett hett tips: Sätt inte Wingårdh som riksarkitekt även om regeringsvänligt Svt valt ut honom som smakdomare. Det måtte finnas en mer oväntad begåvning som har hela perspektivet – uppåt blir så enahanda.
Matti Shevchenko Sandin – som är lika bekymrad över framtiden som kulturministern. Minst sagt!
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
3 kommentarer