Stockholm är illa ute – och det är det ”spektakuläras” fel

 

Stockholm håller på att växa – och förfulas än en gång. Det är svårt att inte vara raljant i ärendet när den ena slentrianmässigt utförda byggen efter den andra kläms in i vår närmiljö och börjar utgöra en norm för hur det får se ut. Är det inte dags att tänka om? Kulturministern gör det, demonstranter gör det men när ska stadshusledningen putsa glasögonen och se hur illa det blir?

I åratal har politikerna skrikit sig hesa över all den spektakulära världsklassarkitektur som skulle sätta Stockholm på kartan. Jo, men när byggdammet efter några av stolpskotten lagt sig låter det mindre. Nästan inget alls faktiskt. Det har gått så långt att kulturministern skall presentera en ny ”arkitektur-, form-, och design- politiken”  i höst. Bland annat nämner hon på instagram att man idag bygger miljonärsprogram och ifrågasätter om det verkligen är allas behov av stimulerande miljö som tillgodoses oavsett plånbok. Att påminna kulturministern är att det knappt spelar någon roll vilken plånbok man har, det ser lika trist och slarvigt ut i princip överallt i nybyggnationen. Allt färre kan köpa sig ur risig miljö. Låt oss hoppas att de inte vill uppfinna hjulet på nytt som med museipolitiken. Hoppas de frågar folk hur de faktiskt vill bo.

Men skönt att även rikspolitiken äntligen börjar rynka på näsan åt den slentrianmässiga stadsplanering som idag sker. För i skuggan av de nationalmonument som i princip vilket nytt innerstadsbygge som helst som kallas, växte en rad döda miljöer fram där man b.la. glömde bort barnen strunta i att planera för skola, lekplatser etc. Vad det verkar både trafikmässigt har man glömt bort att dessa människor skall röra sig från lägenheten. Det är tjockt på vägar, gator och kollektivtrafik och allt kan inte skyllas på slussenbygget. Karlavägen är rena rama autobahn. Det kan inte kallas ansvarsfull stadsplanering, möjligen hoppfull sådan.

Som bevis står det en rad konstiga klumpar här och var  i stan som skulle föra oss in i framtiden, världsberömmelsen och tja, pick one, det var många slogans. Hur gick det till? Knepen var många. Bland annat så var Gamla stan plötsligt ett ideal när det kom till gatubredder och sattes i kontrast med ex. Tensta. De flesta vet att Gamla stans attraktion bygger på annat än att man kan nudda vägg till vägg över gatan och att få faktiskt bor där. Märkligt nog tog man inte fasta i Lindhagensplanen från 1800-talet som fortfarande fungerar i fråga om väl fungerande stadsmiljö med både täta kvarter, ljus och luft. Någonstans verkade idealet snarare vara  att kunna se allt som grannen gör. ”Alla har rätt att bo i innerstan” kunde ändras till ”alla vill bo i innerstan” etc.  Med de alternativ som gavs hade de nog rätt. En och annan politiker sneglade på New York, kanske genom serien Sex and the city, och trodde det var sant. Andra reste till Paris och tyckte Bibliothèque nationale de France var hot. Det tycker inte fransmännen. Men vad gör man inte för att förmedla bilden av att både Stockholm och Sverige fortfarande är kvar i medeltiden när det kommer till – ja, det mesta efter senaste års politiska utspel.

Av någon underlig anledning skall också siktlinjer över stadslandskapet till varje pris byggas igen och då förminska upplevelsen av staden. en sådan är Blasieholmen där man från Strandvägen inte kan se över till Stadsholmen om man bygger Nobelcentret. I övrigt skall även denna fyrkantiga låda i guldmålad metall bli ett under av grace, trots att det urskiljer sig brutalt omot omgivningen. Lite som hamnbyggnader från 1970-talet eller kritikernas ”Barsebäck 2”. Även spårområdet skal utnyttjas. Då med en jättelåda som täpper igen vyn mot söder. Kul? Hur skall alla dessa världsturister orientera sig i staden – genom att titta ned i mobiler? Eller är inte möjligheten att njuta av att skönja stadslandskapet genom att faktiskt titta?

Orgelpipan ersatte ett mellanklasshotell från 60-talet som det finns rätt många av. Få sörjde att den slitna betonglådan försvann – tills de såg ersättaren. Orgelpipan skulle bringa – ja det har jag glömt – men någon form av musik måtte det varit då den gråfläckiga fasaden visst skall vara tangenter eller notmarkeringar. Sjunger gör den iallafall inte i takt med Klara kyrka som framstår som en modern och tuff byggnad i jämförelse med Orgelpipans trötta klumpighet.

I Kungsträdgården har man vyn av Anderbergs vackra opera och Jakobs kyrka. De klingar vackert tillsammans. Bakom har man klämt på några kontorsvåningar som glor dött ut bland ornerade fasader och vackra takfall. Ingen hit. Samma vid Konstakademin som ser ut att omges av byggbaracker. Även jättelådan som växer upp på Brunkeberg med ”citycamping” ser ut som en övervakningscentral ända från Djurgården. Det ser beiget ut i jämförelse med Strandvägens varsamt ritade taklinje.

Slussen skall få ett virrvarr av trappor och glasformationer man trodde hörde hemma vid Södra stations postmodernism. ”Astoriaflygeln” skall istället för att räddas, vilket skulle vara det moraliskt riktiga av Humlegården/Länsförsäkringar rivas för att ersättas med något som ser ut som det äter upp huset mot Nybrogatan. Jag kan hålla på en god stund till men jag tror ni fattar poängen.

 

Stockholm har saknat en plan. Av rädsla för att inte åstadkommit något har man urholkat möjligheter i förorten, låta vem som helst med miljarder uppföra arkitektur som var trist dagen innan ritningen gjordes och låtit stadsmässigt världen förvandlats till vad som helst. Har man nu äntligen vaknat när man ser resultaten av hur det blir när man niger ända i golvet för dem som är ute efter snabba cash och karriär?

Miljonprogramsidealen med att utnyttja centrala lägen för arvet och kommers samt förvara folk i identiska betonglådor i ytterområden luktade illa redan under byggnation. Idag plågas flera av dem av ofattbara problem, såpass omfattande att politikerna valt att stoppa huvudet i sanden tills det inte gick längre. Borde man inte skärpa sig och satsa där?

Det som verkligen tog politiken på sängen var och är diskussionen om Apple-butiken i Kungsan. Arkitekter som inte är bundna till projektet kom med motförslaget – tryck ned butiken under jord och ge allmänheten Kungsan i fred. Hur lätt hade man inte kommit på den briljanta idén i Stadshuset – om man hade tänkt lite. Stockholm är illa ute och det är det spektakuläras fel. i rökridån av dem har en trist och torr stadsmiljö växt fram som i bästa fall förlitar sig på den intilliggande äldre staden eller vattnet. Ett år kvar till valet – sätt igång och tänk om! ”Spektakulärt” är sååå över.