Så här i slutet på politikerveckan i Järva, när detta skrivs, är det bara att konstatera att övergripande stadsplanefrågor varit nära nog frånvarande i diskussionen om områdets framtid. En satsning enligt intentionen i Stockholms läns regionplan på att utveckla Kista till att bli en av länets viktiga stadskärnor är en nödvändig pusselbit och en förutsättning för att öka attraktiviteten hos omgivande stadsdelar i Järvaområdet och därmed bryta segregation och utanförskap skriver Kerstin Westerlund Bjurström.

När man från tunnelbanestationen lyckats ta sig genom den stora gallerian ut till Kista företagsområde får man redan idag en stark känsla av urbanitet. Här är det inte de shoppande människorna som dominerar utan mitt intryck är att de allra flesta är på väg till eller ifrån arbetsplatser eller studier.

Flertalet som jag möter uppfattar jag som högutbildade eller i varje fall som i arbete eller studier starkt engagerade medborgare. De kommer i grupper, ivrigt samtalande, på väg till gallerians lunchställen eller till tunnelbanan. Medelåldern är påtagligt lägre än till exempel i Stockholms city och inslaget av andra än etniska svenskar betydande. Fler av dem än i dag skulle sannolikt gärna bo i Kista nära sin arbetsplats om också den byggda miljön fick en mer urban prägel.

Det är svårt att tänka sig en bättre förutsättning rent demografiskt för att lyckas utveckla Kista till en fullvärdig stadskärna som blir så attraktiv att den drar till sig även folk som tidigare inte kunnat tänka sig att bosätta sig på Järvaområdet.

Kista har ju dessutom redan som kluster för avancerad dataindustri ett positivt laddat varumärke. Även delar av det på andra sidan direkt intill tunnelbanestation och galleria belägna bostadsområdet Ärvinge uppfattas som jag förstår också som förhållandvis attraktivt. Det är småskaligt och relativt tätt och i högre grad än i omgivande stadsdelar bebott av vanliga yngre medelklassfamiljer.

För att det ska lyckas att motverka segregationen och utanförskapet i Järvaområdets stadsdelar är en förutsättning att medborgarna kan relatera till en gemensam attraktiv och fullt utvecklad stadskärna som i deras ögon kan mäta sig med innerstaden och tillgodose deras behov. Lika nödvändigt är det för att området ska kunna bli en integrerad del av Stockholm som helhet.

Som jag många gånger i andra sammanhang påpekat så har Stockholms läns tyvärr enbart rådgivande regionplanekontor, med sin samlade kompetens, kommit fram till att det är nödvändigt att avlasta Stockholms centrala stadskärna med ett antal regionala, däribland Kista. Syftet med dessa är att uppnå ett socialt, ekonomiskt, ekologiskt och ur klimatsynpunkt långsiktigt hållbart samhälle.

För att Kista ska kunna utvecklas till fullvärdig stad behövs helt oavsett bostadsbristen ett stort tillskott av bostäder. En stor del av dessa behöver vara centralt belägna i en miljö som motsvarar föreställningen av attraktiv innerstad.

Livet i gallerian är på många sätt spännande och för vissa grupper sannolikt en arena för möten och upplevelser och i bästa fall en social smältdegel. Jag minns mitt första besök där för att se en film och möttes av ett folkliv som jag sällan skådat i den restaurangdel som omgav biografentrén. Problemet är bara att gallerian är omgärdad av trista folktomma baksidor åt i stort sett alla håll, vilket medför en torftig icke-miljö runt omkring som effektivt delar företagsdel från bosstadsdel och som en stor svulst suger ut övrig stadsmiljö på småbutiker, matställen, serviceverksamheter och inte minst på folkliv.

Mitt senaste besök gav mig en stark vision av Kistas och Järvaområdets framtid. Varför inte se gallerians väl etablerade verksamhet som en möjlighet i stället för som ett problem? Jag tänker mig att dess stora inomhusgångar omvandlas till utomhusgator från vilka butikerna i stället nås. Ovanpå gallerian byggs stadskvarter. Dess baksidor byggs, där så är möjligt, om till gatufasader med hjälp av nya butiksentréer och kompletterande bebyggelse.

Med tanke på de ekonomiska värden som detta skulle skapa och på liknande förändringar med betydligt mindre potential, som genomförs på annat håll, bör detta vara fullt realistiskt också ur ekonomisk synpunkt.

Hittills har metoden att förse Kista med bostäder varit främst allt högre hus i företagsområdet. Är det någonstans som skyskrapor passar så är det väl i IT-klustret Kista. I företagsområdet är inte heller olägenheten med långa slagskuggor och stormvindar vid marken lika stora som bland bostäder. Men då vill det till att de inte som dagens skrapor snarast ger intrycket att utan långsiktig planering rent slumpmässigt ha hamnat där någon råkat vilja investera.

En nödvändig ingrediens i nya stadskärnor är kulturverksamhet, samhällsinstitutioner av olika slag och kulturella minnesmärken som berättar om platsens historia. Rimligt i en växande storstad som Stockholm är, förutom att descentralisera delar av befintliga verksamheter, är att nya verksamheter så långt som det är möjligt lokaliseras dit.

Dagens stadsbyggnadspolitik, som den bland annat kommer till uttryck i de många för Stockholms stadsbild skadliga byggprojekten och i förslaget till översiktsplan, går tvärs emot detta. Det kan långsiktigt inte vara riktigt att i innerstan enbart rivning av befintliga byggnader eller i anspråktagande av strand och vatten återstår när tillägg blir nödvändiga eller staden upplevs som för trång.

Redan nu finns i säkert i Kista byggnader som med tiden av invånare och omvärld kommer att upplevas som oersättliga historiska minnesmärken. Ett påtagligt sådant är, oavsett hur Ericsson kommer att utvecklas, dess gamla kontor vid Kistagången vars fasadarkitektur är inspirerad av den unga IT-industrins randiga datorutskrifter. Typiskt nog föreslog de projektansvariga att byggnaden vid renovering skulle få som det heter mer tidsenliga mer spektakulära fasader.

Ericssons ledning, om det nu var dess verkställande direktör, förstod värdet i den befintliga brun- och beigerandiga fasaden och satte stopp för planerna. Det byggnadsverk, som jag upplever redan blivit en symbol för Kista, är ensemblen av tre trekantiga glashus som syns långt över Järvafältet som man möter när man kommer från Stockholms centrum med tunnelbana.

I sammanhanget måste jag också påminna om nödvändigheten av bättre sammanhang mellan dess olika delar och framförallt med Kista för utvecklingen av hela Järvaområdet. Stadsdelar behöver sammanhang med andra stadsdelar. Det enda som ger trygga passager för gående och cyklister återigen är med småskaliga bostäder bebyggda stråk.

Detta får dock inte åstadkommas med den huggsexa bland påhittiga exploatörer som tillåts pågå inte minst i många av Stockholms grönområden i jakt på det mest inkomstbringande läget. Det nya måste tvärt om planeras i enlighet med resultatet av noggrann analys av ekologiska och kulturella värdekärnor och av invånarnas behov av en för området samlande friluftspark.

Jag tänker mig stråk av trädgårdsstad i vilket bland andra Järva gård, eventuella H-gårdar och liknande inkluderas. Är inte just tillgång till så kallad trädgårdsstad i någon form en viktig faktor för att öka attraktiviteten i Järva som helhet? Den av staden planerade rivningen av Järva gård visar på oförlåtlig okunskap och brist på fantasi och måste stoppas. Nyttan av såväl idrottsplatser som gravplatser som förmedlande länkar ifrågasätter jag däremot starkt. I ödslighet kvällstid slås de bara av nedlagda industriområden.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA