Det räcker inte med kvarterstad

 

Den stora förändringen de senaste decennierna inom stadsbyggnad har varit att man förstått att täthet och plats är viktiga. Inte bara hus i skogsbryn eller hus utan flerfunktioner. Men räcker det? En sorts utsmetad och kall modernism är oftast det enda uttrycket som erbjuds.

De senaste tio åren av stadsplanering har kretsat runt tät kvarterstad med inspiration från 1800-tals staden. Det är bara att applådera. Inget är mera tryggt eller klimatsmart. Tyvärr så tar det slut med inspirationen för utformningen. Den arkitektur som byggs är sällan mer än nödvändigt förskönad med några skiftande nyanser i grått eller rödbrunt. Här och var poppar illgröna glasbalkonger upp, om de inte är orangea. Resterande känns pinningt, stort och klumpigt. Fråga vem som helst om de skulle föredra ett jugendpalats framför ett ordinärt och massproducerat hus i Årstadal, om ens frågan är nödvändig.

Likaledes gäller det blickfången. När såg man senast ett välplanerat fondmotiv vid nyproduktion? Den klassiska staden byggde på noder av olika skäl. Drottninggatan har Katarina kyrka som blickfång. Norr Mälarstrand Stadshuset, som för övrigt vars torntopp utgöt blickfång både från Torsgatan och Bastugatan. Listan kan göras lång. De var avslut, riktmärken och förskönande former.

Kanske var det tänkt så med Stockholm Waterfront, men resultatet blev en kastrull på ett trafikspagetti. Det är en av de minst fotograferade vyerna från Riddarholmen. Man vänder kameran mot Söder Mälarstrand.

Likaledes är det på västra Kungsholmen, vid inloppet till Hornsberg. Ett av de mest misslyckade stadsfronterna i Stockholms historia paraderar som en stor vägg bakom kolonilotternas pittoreska stugor. Hade man inte kunnat unnat denna fantastiska plats att bo på något som åtminstone påminner om arkitektur?

Det är dags att återgå till ritbordet och glömma den där jakten på det mest spännande och mest moderna huset. Modernismen, som man faktiskt fortfarande använder, trots att den dog på 70-talet, behöver vila en aning. Just nu är den totalt överexploaterad och det ena missfostret efter det andra förvandlas till vår livsmiljö. En miljö som påverkar oss.

Hur kan man från politiskt håll lämna detta åt sitt öde under devisen ”skönhet är subjektivt”. Man gör då flera generalfel. Skönhet i den meningen att den är subjektiv handlar attraktionen till en annan människa. Och den är helt subjektiv och styrs av andra mekanismer än hur man uppfattar skönhet i ett stadsrum. Även skönheten i vilka prylar eller färger vi stoppar i våra hem är högst personliga och oftast grundade i minnen, kultur, en sorts uppfattning personlig förmåga att sätta samman ting. Det har inget med den gemensamma ytan att göra.

Ofta möts man av ett snett leende när man påstår detta och så kommer ramlet med material och referenser till (oftast danska) arkitekter eller platser som fått priser och är ”såååå snygga”. Och att arkitekturen är för intrikat för att förstås vid första anblicken. Som om man nu behöver förstå den.

Arkitekturdiskursen använder ofta samma uttryck som inom konsten, och bedöms därefter utan att man för ett ögonblick reflekterar skillnaden mellan en ”byggnad” och ett ”verk”. Det är två skilda ting och har absolut olika användningsområden. Konsten är sällan platsbunden och har som oftast mening att väcka känslor  som är dramatiska eller esoteriska hos betraktaren.  Samtidskonsten tolkar snarare det moderna samhället och lånar former därifrån för att göra det begripligt. I nio fall av tio så kommer verket med en diger manual man skall läsa för att förstå. Och visst, varsågod och sätt upp sådana beskrivningar på det nybyggda så kan man jämföra om man kom fram till det man tänkte.

På foto gör sig kala glasväggar sig mycket fint. Det gör urbrända bilvrak i motljus med. Det gör dem inte till mysiga miljöer som delar ned skalan och skapar en trygg och trevlig plats. Gå ut och titta och jämför. Är det trevligt med kinesisk granit som möter puts och glasparti eller är det trevligare med ett väl lagt tegel i mönster och konstverk på fasad? Eller bara en slät 1600-talsbyggnad har större pondus än något som klämma upp i trånga hagastaden.

Ett förekommande argument är att lekmän, a.k.a vanliga människor, inte förstår arkitektur eller dess inre väsen. Och tro mig, jag har själv varit skyldig till sådana rent löjliga påståenden då jag studerade konst- och arkitekturhistoria. Vi fick helt enkelt lära oss att det fanns en linjär stilutveckling och tonvikt lades vid modernismen. Den framställdes som den enda vägen med sina ”själsfyllda” tomma väggpartier, enorma fönster man inte kunde gömma sig bakom och ärliga material (betong, svart sten och ljust trä mot glas var vanligtvis hyllat). Arkitekturen var intellektuell, inte känslosam.

Och det finns det några mästerverk, men jämfört har vardagsarkitekturen från tiden efter mitten av 1950-talet återfinns sällan några större kvalitéer. Arkitekturen känns själlös och allt för praktisk.  För det är inte meningen att vi skall gå och analysera byggnader eller platser på vår väg hem från jobbet. Knappt heller när vi är lediga. Vanliga människor är slutkonsumenten och att döma av Hemnet så lägger man sina slantar på stuckfasader, kakelugnar och charm.

I tider av nedgång på säljmarknaden för bostäder är det tydligt att man inte vill satsa på ett nybygge. Det ryktas t o m att de två ”spektakulära” Tors torn kan bli ett då ingen köper. Från att man entusiastiskt betraktade byggnaden som en framtidsport, hör man nu generellt nedsättande kommentarer som ”wellpappslådorna” när huset sakta reser sig och tvärskiljer sig från allt i sin omgivning. Kanske får det bli en symbol för köpfesten och räddhågsna politiker som trodde att Stockholm skulle försvinna som turistmål om vi inte fick det. Risken med den överetablering av lådarkitektur blir att vi gör det. Det blir för utslätat och internationellt.

Nu återgår flera städer till sin arkitektur innan andra världskriget i hopp om att bli trevligare och mer attraktiva för omvärlden. I Stockholm tror man, med undantag för Grand Hotel, att vi når storhet genom att förfalla som Göteborg och Oslo till bleka kopior av Dubai.

Det räcker inte med kvartersstad. Det är helt enkelt hög tid att återta skönheten innan den vänder oss ryggen för gott.

 

Matti Shevchenko Sandin – som har sett en handfull bra nyproducerade byggande och platser, men 1000-tals skräphus de senaste åren.

---

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!