Stockholm har det senaste 60 åren febrilt kysst grodor i hopp om att det skall bli sköna prinsar. Tyvärr har de nästan jämt förvandlats till förskräckliga paddor. 60-talets citysanering saknar motstycke i stadens historia. Vår tids tillägg börjar tyvärr trumfa denna period då avkall på kvalitet till förmån för storlek är måttstocken.
Det är sorgligt när man går igenom allt skrivet material om Nobelcentret och bevarandet av Blasieholmens maritima miljö och arkitektur. De som vill riva (en krympande skara) hävdar med breda penselstreck att lilla Stockholm skall försvinna från kartan om inte liknande görs. Ja, rent av lilla Sverige skall eroderas bort från klotet. Kanske även Grand Hotels konferensverksamhet – för det var väl så projektet fick sin start?
Tidigare stora omvandlingar skedde med att sätta byggnader i samband med äldre arkitektur. Riksbanken (Riksdagshuset) som skapade samband mellan operan och slottet och faktiskt Arvfurstens palats (UD), knöt samman de olika arkitetkurstilarna till en harmonisk plats.
Investerarna, förlåt, donatorerna kommer att ge än mera pengar. Guldregnet föll även över verksamheten. Skulle de göra det om man flyttade bygget? Antagligen ligger haken där. Stadshusledningen borde ställa större krav än Sten Nordin gjorde när guldgrodorna kommer hoppandes med förslag med dubbla lojaliteter inslagna i vackra ord. Och vad har det för effekt på nästa projekt? Tyvärr verkar det som att för varje donerad krona tillkommer kostnader som faller på skattebetalarna. Vem vinner mest?
En padda.
För likt 60-talet brakar man på, oavsett vad stadsborna tycker. Idag sker det bara på annat vis, ett mer sublimt där enstaka byggnader sväller över alla gränser som i Orgepipans fall, istället för att hela kvarter jämnas med marken. Nu som för 50 år sedan förvandlades Stadshuset till ett elfenbenstorn med mycket lite förankring hos dem som röstade fram partierna.
Det passar helt enkelt inte på platsen.
Av hitresta får man som oftast frågan om varför City är så fult och kallt när stan annars är så vacker. När de får höra om socialismens drömmar i genomskinliga väggar och öppna arkiv (host host) tror de att vi var en delstat till Sovjet. Vad kommer de att tro när de ser en guldfärgad plåtlåda på Blasieholmen? Antagligen att den världsberömda nordiska designen drabbats av influensa.
Ännu en padda.
Politisk är det hela ett magplask. Kärlekssagan mellan Socialdemokrater och Moderater är rörande löjlig då de som oftast får ihop det när jättebyggen skall till, oavsett vad man sade i valkampanjen. Till vardags brukar man beskylla varandra för både det ena och det tredje, men kommer det till jättebyggen hör man violinerna spela. Även om man idag efter efter alla skandaler som är kopplade till nobelpriset borde anta att dur förvandlats till moll.
Och en tredje padda – på taket denna gång s.k takpadda.
Skall Nobelcentret bli ännu en av de grodor vi kysste helt i onödan? Förhoppningsvis har man i Stadshuset slagit upp ett fönster innan klubban faller för att släppa in morgondagens luft. Den luft som berättar att det finns fler områden i skriande behov av märkesbyggnader och intressant verksamhet. Där Nobel Center skulle bli en prins.
Matti Shevchenko Sandin
Läs fler artiklar om Nobel Center och bevarandevärdet av Blasieholmen här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
