Nya Karolinska- ett eko från en svunnen tid

Nya Karolinska är ett tragiskt uttryck för dagens politiska maktutövning i planering och byggande. Tongivande arkitekter gör sig till villiga redskap för politiskt önsketänkande.  Estetisk perfektion i material och detaljer för den invigde verkar vara bärande idé i den nymodernistiska skapelsen.  Det samhället idag behöver är tvärtom arkitekter med gedigen vidimerad kunskap om hur olika gestaltningsprinciper påverkar oss människor och med god funktion, resurshushållning och välbefinnandet hos oss var och en som riktmärke skriver Kerstin Westerlund Bjurström.

Mycket fokus har legat på det så kallade OPS avtalet, det vill säga en form för offentlig /privat samverkan, en vanlig avtalsform just för sjukhusbyggande särskilt i Storbritannien. För mig står det helt klart att det oavsett avtalsform är projektets storlek och komplexitet som varit landstinget övermäktigt. Landstingspolitikerna borde lärt sig något av slutsatsen att ”landstingsorganisationen inte var lämpad för så stora projekt” från utredningen av de stigande kostnaderna för Huddinge sjukhus 1972.

En pikant omständighet är att det då var det motsatta maktförhållandet i landstinget.  Om inte förr borde det faktum att man bara fick in ett anbud ha räckt för att landstingspolitikerna skulle ha ifrågasatt rimligheten med såväl kostnadsnivå som hela upplägget.

Att genomföra ett så stort bygge med så komplicerad personalintensiv verksamhet och varierat innehåll i princip i en etapp är ett oacceptabelt risktagande i sig. Skulle dessutom det resterande markområdet som planerats komma att säljas så att man inte har någon möjlighet att expandera eller bryta ut verksamheter så blir det hela än värre.  Byggnadens omtalade flexibilitet löser inte allt och kostar lätt mer än den smakar.

Den värsta konsekvensen av att landstinget tagit sig vatten över huvudet är den misstro mot ledningen, som så tydligt framkommit, och som säkerligen har sin grund i bristfälligt genomfört samråd. Tyvärr är jag rädd att dagens politiska maktutövning över byggande och stadsutveckling gjort sitt till genom dess arrogans mot mänsklig erfarenhet, mot sakkunskap och mot själva innebörden i demokratin. Det är samma arroganta attityd som remissinstanser och ideella föreningar ideligen möter i det politiska beslutsfattandet i många kommuner.

Lyckas det inte att återställa förtroendet hos medarbetarna kommer vården att belastas av dålig atmosfär under många år framöver med ineffektivitet, dålig arbets- och patientmiljö till långt större kostnader än byggets överkostnader. Till detta kommer skadan av de till synes många illa underbyggda men medvetna ställningstaganden från beslutsfattare, arkitekter och andra konsulter.

Arkitektoniskt ser jag Nya Karolinska som ett eko från miljonprogrammets 1960 och 70-tal. Och visst är dess arkitektoniska gestaltning, som så ofta även då, mycket elegant. Men för den vanliga besökare upplevs byggnaden nog mest som överväldigande med kvadratmeter efter kvadratmeter väldisciplinerad exakt upprepning av rumslig karaktär, skarpa om än välstuderade detaljer. Jag har svårt att tro att planerad utsmyckning av de instängda gårdarna kommer att hjälpa så mycket. Enda trösten är avbrotten av trapphus med signalfärger.

Mina tankar leds obönhörligt till det jämnstora Huddinge sjukhus om än detta är mer utbrett, har rå betong som kännetecken i stället för det glatta glaset och hunnit bli ärjat av tidens tand.

Min redan från början skeptiska syn på Nya Karolinska befästes när jag i en grupp arkitekter tog upp frågan om möjligheten att kombinera sjukhustes strikt modernistiska gestaltningsprinciper med behovet av vänlig trygghetsskapande patientmiljö då en person som visade sig vara en av de ledande arkitekterna för projektet klippte av med att detta inte var nödvändigt eftersom ”sjukhuset är mer att likna vid en fabrik eftersom ingen patient skulle komma att uppehålla sig där mer än ett par dagar”. Det var för mig en häpnadsväckande inställning om än för mig inte oväntad.

Under några tiotal år runt sekelskiftet trodde jag att vi hade lärt oss något av skadorna från 1960- och 70-talens missgrepp. Men nu gör sig återigen tongivande arkitekter till villiga redskap för politiskt önsketänkande med fokus på någon sorts internationell nymodernism. Storskalighet och estetisk perfektion i material och detaljer för den invigde verkar vara bärande idé.  Det samhället idag behöver är tvärtom arkitekter med gedigen vidimerad kunskap om hur olika gestaltningsprinciper påverkar oss människor och med god funktion, resurshushållning och välbefinnandet hos oss var och en som riktmärke.

Etappvis utbyggnad i enlighet med en långsiktig generalplan, som anger huvuddrag och grundläggande principer för utvecklingen, borde vara förstahandsalternativet när det gäller ett stort existerande sjukhus som Nya Karolinska- Detta har fått mig att reflektera över de år som jag under 1960- och 70-talen fick förmånen att som arkitekt fick följa och lära av hanteringen av Uppsala Akademiska sjukhusets utveckling som var ett exempel på detta.

Fördelarna framstår för mig allt tydligare. Nya lösningar kunde testas respektive revideras etapp för etapp. Ekonomin var överblickbar. De äldre byggnaderna kunde användas optimalt och personalen såg skäl att avvakta med modernisering till det var deras tur. Det var resurssnålt.

Framför allt var det möjligt att skapa en förtroendefullare och mer resultatinriktad samverkan med personalen. Jag kan inte minnas att tillvägagångssättet skulle ha hindrat viktiga övergripande förändringar. Att sjukhuset skulle ligga i framkant var en självklarhet. Det ursprungliga konceptet synes ha hållit över tid. Dock är jag rädd för att de idégivande arkitekterna skulle skaka på huvudet över oharmoniska sentida tillägg och över förlusten av en eller annan äldre karaktärsbyggnad.

Ett uttalat syfte med gestaltningen var att trots den extrema kostnadsmedvetenhet som låg i tiden var att åstadkomma en vänlig, inbjudande trygghetsskapande patientmiljö genom ljust varm färgton och mjuka material i mötet med sjukhuset och i interiörerna, varierade utblickar och måttlig skala. En bonus var att etappindelningen gav naturlig och välgörande variation inom ramen för de enhetliga gestaltningsprinciperna.

Betydelsefullt för resultatet vill jag påstå var att genomförandet leddes av en för ändamålet tillsatt byggnadskommitté med till skillnad från Nya Karolinska ,sjukhusets styresman, en respekterad läkare och känd vetenskapsman som ordförande. Övriga medverkande vid ledningsmötena var i stort sjukhusets kanslichef, berörda klinikchefer tillika professorer, två särskilt utsedda sjuksköterskor, chefsarkitekt, handläggande arkitekt och överkonsulten för styrning av projektekonomi och teknik.  Jag kan bara konstera att det var en pragmatisk, lågmäld och sakligt inriktad ledningskultur med den lilla människan i centrum.

Dagens hybris och fartblindhet får politiker och andra beslutsfattare att tro att det med stora grepp och ny teknik går att skapa det för evig tid perfekta. Detta leder oss bort från pragmatiska lösningar med mänskligt välbefinnande, lågt resursutnyttjande och god funktion som mål. Det är samma andas barn som den kommunala planering som på grund av höga fastighetspriser går ut på att exploatera varje outnyttjad yta , bygga på, riva, bygga nytt i attraktiva områden oberoende av vad folk tycker och av att det i grunden medför dåligt resursutnyttjande, försämrad livsmiljö, missade möjligheter till attraktivare mindre segregerade förortsmiljöer och förlust av värdefullt natur- och kulturarv-

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

Foto om inget annat anges är av Kerstin Westerlund Bjurström

”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.

Fler artiklar ur serien här

---

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!