1 maj är demonstrationsdagen lite varstans i den fria världen. Politiker ger sig ut tillsammans med engagerade eller traditionalister och demonstrerar, numer ofta mot sina egna beslut. Det mesta handlar om skola, sjukvård, migration och miljö. Borde man inte skapa ett demonstrationståg om rätten till vacker miljö?
Stockholm har de senaste åren gjort en rejäl tillväxt. I de flestas mening har tilläggen varit klumpiga och opportunistiska. Just nu, med nedgången på marknaden, visade de sig ha rätt. Hagastaden sänker priser med 900 000 för lägenheterna med total och perfekt insyn. Orgelpipans lyxlägenheter tillsammans med Tors Torn blinkar lockande på Hemmet – fortfarande. Det är för dyrt och för konstigt. Så snabbt vände vinden från köpkalaset. Plötsligt visade det sig att det faktiskt finns en poäng med skönhet, privatliv och kvalité. Så demonstrationerna skulle även inkludera detta.
Bevare oss för sådant i framtiden! Dyrt, fult och fullständigt alienerat från omgivningen. Hur kunde man tänka så?
När man sist tog krafttag och skulle bygga bort bostadslöshet och risiga social förhållanden tog man i med den stora mursleven. Förorterna runt om i Sverige växte fram med dunder och brak, stadskärnorna lämnades till hugade rivningsfirmor. Efter ett par decennier av rosaskimrande drömmar om en perfekt värld vaknade man till och de som kunde flyttade tillbaka till stadskärnorna. Nu är det beviset på att ha lyckats, steget efter är villa.
Trevliga stadsgator tillsammans med villakvarter skapade trädgårdsstaden. Foto: Arild Vågen
Betongorterna har fått ny epitet som ”utanförskapsområde” och hur debattörer och politiker än försöker få till det så bor en stor grupp människor där som inte får samma rätt till god, vacker miljö. Inte ens normalfunktioner som post och matvarubutiker. De har stängt för att det är osäkert. I ärlighetens namn så är det inte så svårt att räkna ut varför håglösheten får slå rot i dessa outhärdligt trista miljöer. Endast en färgstark torghandel lyser ibland upp, men det är inte torghandlarens uppgift att förgylla stadsrummet. När hen går hem så är det lika trist som när grönsakshandeln öppnade och tyvärr tar annan handel vid. Om områdena vore vackrare skulle man med säkerhet jaga undan ljusskygg verksamhet. Men vem orkar bry sig i områden med arkitektur som ingen vill ha?
Denna 50 åriga storskalighetssatninng är bevisligen skadlig för dem som bor där. Massor med undersökningar har gjorts och idag verkar även de arkitekturhistoriker (samt svt) allt mer mumla hyllningsorden till miljonprojektet. Att vara estet är en sak, att inse hur det känns är en annan.
Visst börjar överdriven förtätning kännas lite gammal och löjlig?
Idag är det inte längre särdeles möjligt att ta sig därifrån in till bättre områden. Klassresorna tar liksom slut lite fortare. Det av politiker utpekade hot spot-området om man vill ha trevligt: Innerstaden förblir en fantasi för allt fler. Den överdrivna uppmärksamhet den att de senaste 10 åren har också gett resultat: klumpiga tillägg, onödiga och chockerande rivningar samt hutlösa priser. Var det planen att skapa en gaten community av innerstaden – för det är just vad den blivit. Och nu om det är så, varför envist och enögt hålla på att förtäta den negativt?
Det är vackert i innerstaden. Varför är det inte det i förorten? Plats finns att bygga, behov av trevliga stadskärnor enorm. Ändå har politikerna styrt grävskoporna inåt staden.
Lena Andersson lyfter i en intervju i DN om sin nya roman ”Sveas son” akilleshälen på storskaliga satsningar :
”– När man ska tänka ut komplexa system glömmer man hur människor funkar. Lusten att fixa är i oss, men när det utsträcks till väldigt komplexa system blir det inte bra. Det gäller ju inte bara städer och arkitektur utan en syn på hela samhället.”
Så varför glömmer man bort individen i dagens stadsplanering? Man påstår att man värnar om den men glider snabbt in i ”grupper” eftersom det är så bekvämt. Tyvärr fungerar inte den filosofin eftersom alla människor ingår i flera grupper samtidigt. Jobbigt för den som gillar att sortera och ringa in, men tyvärr är det så. När det kommer till stadsbyggnad måste man göra visa generaliseringar, men man har liksom låtsat att alla dessa grupper har stora inkomster och vill leva s.k. ”klimatsmart” i innerstan, helst med en amerikansk gemensam pool (hur det nu går ihop med klimatsmart) på innergården.
Vilka ”grupper” hade man tänkt sig skulle bo här? Kvadratmeterpris på ca 80 000 stycket.
När Sverige ville mera än att bunta ihop folk så tittade man på det verkliga problemet: att industrialismens folk inte fick en vacker och fungerande miljö för alla sinnen. Stenstäderna och kåkstäderna erbjöd till slut inget hållbart samhälle. Exempelvis så importerade då P O Hallman idén om trädgårdsstäder, vackra sammanhållna stadsliknande förorter med trädgårdar för lek, avslappning och odling. De vände till folk med lägre inkomster och paraderade sida vid sida med ”egna hem” – idén om att alla skulle ha råd att bygga sitt eget hus och lyckas betala av på det under sin livstid. Dessa områden är idag nästan uteslutande medel- och övre medelklassområden. Ett bevis på deras hållbarhet och attraktivitet. Så varför lånas inte en del av detta när man anlägger nya stadsmiljöer?
Kristineberg. Varför anlägga kontorsförort i stan? Förslaget förlorade i MÖD men sossarna ska överklaga. varför då Valeskog? Illustration: White Arkitekter
Den stadspolitik som idag erbjuds är fullständigt amerikaniserad, speciellt den som sossarna ärvde av moderaterna och vårdar så ömt – vilket är tragikomiskt i sig. De viftar med dyra tomträtter och accepterar i princip vad som de ser på en bild. Telefonplansskraporna är en sån, kontorsbyggnaderna i Kristineberg ett annat. Vad hade hänt om man från politiskt håll sagt: Nu är det Kista som blir nästa ”Stureplan” ni får göra ett projekt i stan om ni gör 10 där. Antagligen hade marknaden gått med på det efter lite sura miner. Alla hade vunnit på et, inte minst de som bor där eller i tunnelbanestoppen runt Kista. För innerstan blev inte till för alla, varför nu alla skulle bo där?
Telefonplan kommer bli lika fräscht och modernt som tv-serien Dallas.
Till nästa 1 maj och antagligen med ny ledarfärg i Stadshuset hoppas jag se flera plakat mot strömmen och för en vackrare och hållbarare storstad – utanför men med inspiration av innerstan. För jag tror faktiskt inte sossarna törs det själva, de verkar ju inte ha ett hum om vad modern stad betyder.
Matti Shevchenko Sandin – som undrar hur alla vallöften, förlåt, 1 majlöften skall bo?
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
