Efter lång folklig kamp blev det äntligen nej för ett nobelhus på Blasieholmen. En av Stockholms mest känsliga platser går en ljus framtid till mötes utan överexploatering.
Det glädjande beskedet om att det inte blir något Nobelcenter på Blasieholmen från den lika överraskande konstellationen Moderaterna och Miljöpartiet är fantastiskt. Skyline har sedan debatten drog igång ställt sig mot detta märkliga förslag som oräkneliga gånger har klubbats ned i pressen. Till slut var det väljarna som sade sitt då Moderaternas och en stor del av Miljöpartiets anhängare tvekade på om de verkligen kunde lita på sina politikers marknadsvänliga smak.
Mycket kan sägas om Stockholms stadsbyggnadspolitik de senaste åtta åren, det är så länge vi har skrivit om den. Sammanfattningsvis har det rört sig om ”rovdrift” som Martin Rörby uttryckte det, maskerat till byggandet av framtidens stad. De som var emot stora förfulande volymer av kantigt glas pålades etiketter som ”bakåtsträvare” och ”konservativa” nej-sägare i en tid som präglades av populistisk liberalism direktimporterad från USA:s twitter- och instagramkonton. Att vara emot var dåligt, ja nästintill asocialt beteende. Till och med när det handlade om Stockholms världsberömda och mycket trevliga innerstad.
På något vis fick man för sig att ett till stor del marknadsfinansierat Nobelhus mitt i denna norra pärla skulle sätta punkt för diskussionen om byggande i känslig miljö och trycka på gasen likt 1960-talets beslutsfattare. Men det var inte 60-talet längre, världen är inte lika enkelsidig och lättstyrd trots de smart skapade åsiktskorridorerna snabbt hopsnickrade av välavlönade PR-firmor.
Det stod mycket tidigt klart att byggnaden hur guldglänsande den än var, så var skalan och formen fel för platsen. Sedan följde de vanliga löjeväckande profetiorna och argumenten om att Stockholm skulle förtvina från världskartan, det var ändå bara en parkering där, man var rädd för ny form, löften om att man kanske inte alls skulle använda huset i ceremonierna runt Nobelpriset. De nuvarande var så älskade av tv-kameran och en del av prisutdelandets identitet.
Ja, listan kan göras ännu längre men tyngst vägde de stora instanserna och folkrösten som drogs igång av Caroline Silfverstolpe och sedan Björn Tarras Wahlberg i samarbete med alla facebookgrupperna och deras matador Ole Settergren, demonstranter och ivriga debattörer som Mats Wickman. Slutligen hamnade det åter i rätten och mark- och miljödomstolen sade nej.
”Det är ett nytt almarna” sades det på Facebook. Och nog är det så. Att inte hantera värden som finns men lätt förgås har Stockholm lärt sig förut. Sergels torgsområdet, Malmskillnadsgatan, Vasagatatan m.fl. efter Norrmalmsregleringen har inte hittat sitt fotfäste och nu när presenningarna faller avslöjas att man gjort om misstaget igen. Och igen och igen. Det måste bli ett slut på det.
Kanske spelade även det in hos politikerna när det inte längre är soliga och honungsdrypande bilder manipulerade i datorn som förklarar verkligheten. Det visar sig snabbt vara dussinarkitektur för kontor, lika grå, förenklad och allmän som husen innan, bara större. Var det sådant Stockholm behövde istället för att utveckla nya kärnor med NY arkitektur ? Det kommer vi att jobba vidare med.
Men idag glädjs vi med att Nobelcenter inte hamnar på Blasieholmen och förhoppningsvis hamnar i universitetsområdet där det gör mest nytta och har mest förankring. Äntligen!
Matti Shevchenko Sandin
Mer om Nobelstormen här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas inte.
2 kommentarer