”Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro”,” Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende”
ur essän”Erfarenhet och fattigdom”, Walter Benjamin 1933
Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker berättade fantastiskt och tänkvärt om ämnet om glasarkitekturens historia. Många viktiga poäng kom fram som jag aldrig fick ta del av på universitet.
Den informationen att efter 1:a världskrigets vansinnigheter var de hemkommande såpass traumatiserade att glaset fungerade eftersom dess oförmåga att bevara minnen. Man kunde helt enkel slippa minnas.
I glaset kunde inget gömma sig. Det kan jämföras med en spegel, den håller inte kvar några motiv. Sekunden man lämnar den är det raderad. en skön känsla med bitter eftersmak – vad lämnar vi till framtiden?
Walter Benjamin varnade år 1933 för detta och att en omvärld fattig på minnen bereder vägen för ännu ett krig. En profetia som tyvärr blev sann endast sex år senare. Fagerströms essä om glas är väl värd att höras och läsas i sin helhet och ni hittar den här
I ett land som Sverige som inte varit i krig på över 200 år saknas minnen och erfarenheter som härledas till arkitekturfenomen. Här har inspiration utifrån, politiska segrar och idealismen stått för resultaten. Idag tas det till en annan nivå.
Man har länge vetat att öppna kontorslandskap rimmar illa med trivsel och effektivitet. Vi blir störda i arbetet och stressen ökar. Glasväggar utåt gaturum kan inte göra det bättre. Man blir bevakad från två håll med andra ord.
Detta var något som Corbusier tyckte var bra och löpandebandets fader, Henry Ford, införde på sina fabriker. Lätt att övervaka. Den med makten kan studera precis när hen vill. Den som arbetar får snällt finna sig i att vara ett objekt för granskning.
Nåväl, vi är inte vårt arbete och viss pina får man räkna med. Ofta heter det i glasarkitekturen att man vill manifestera beställarens vision om sig själva, gärna då som transparenta och välkomnande.
Vad värre är när denna idé smittar av sig i vardagsarkitekturen. Det finns en mycken svag tradition i Sverige om att ha ”öppna hem”. Möjligen sträcker det sig till hall och förmak, eller hall och kök. Resten är en mycket privat angelägenhet och gå husesyn är något man inviteras till, inte tar sig rätten att titta in objuden. Med glasarkitekturen är detta sociala kontrakt satt ur spel.
De glasskapelser som tornar upp kan absolut vara elegant utförda, släppa in mängder med ljus och använda miljön utanför som levande tavlor. Dessutom ser det intellektuellt ut. Och moraliskt rena, något som företag gärna vill signalera.
Men vad gör det med vår vardag och det lilla skydd som vi har gentemot det allt mer utbredda övervakningssamhället vi har, inte minst digitalt. Det finns inget att gömma, inget att glömma. Får vi ro av det?
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas inte.
