Samtidens rovdrift över stadsbilden kan inte undgå någon längre. Man har tagit fäste i att folk i allmänhet avskyr 60-talets stadsomvandlingar och passar å att bygga likadant – fast lite tätare. Vi bygger för att strax riva igen. Och allt detta i hållbarhetsdiskussionernas allra hetaste era.
Tilläggen i City har vissa kvalitéer. Exempelvis är det kakelklädda, mörkgröna, nybygget på Hamngatan ett stiligt exempel på samtida arkitektur där man värnat om byggnadens egna identitet men utan att skrika sig hes. Det glimmar av flirt med den eleganta modernismen under 1950-talet och verkar må bra med funkishuset intill. Huset har nog chanser att få stå ganska länge. Värre är det med grannskapet.
Nya Gallerian, eller den uppsminkade inre versionen, ser bättre ut än föregångaren direkt framifrån med sitt sirliga spröjsverk. Tyvärr i den fattiga färgen svart. På håll ser det inte alls särdeles trevligt ut och inte blev det ett plusvärde för siluetten mot Kungsträdgården. Det ser klossigt ut och den trevliga raden av hus mot Kungsan framstår som en kuliss.
Invändigt är det samma sorts massproduktionsbutiker av mellankvalitet som lovar re-cyciling på gröna pappskyltar. Masskonsumtion till lågpris mot lite återvinningskartonger. Koncept verkar inte vara ambitionen.
Likaledes blev utbyggnaden av SEB trist och klossig. Ett X-mönster repeteras över fasaden på ett slappt vis. Som om det skulle ha skapat en ny spänning i ett mönster vi sett från otalet parkeringshus de senaste 50 åren. X:et är dessutom en orolig symbol – det används som varning i de flesta kulturer. Sergels torgsområdets största kvalitet förut var just dess öppenhet, även om byggnaderna runt om (minus Kulturhuset) inte fick fart på feststämingen över det tänkta demokratiska torget. Nu känns det igenbyggt.
Frågar man folk så ser de inte direkt förändringen, inte blev det mysigare och är det ens nya byggnader på platsen? Pastischeriet har här blommat fullt ut. Var det inte det som de flesta inom arkitektkåren och otalet politiker var emot?
Förtätningen av Malmskillnadsgatan är redan omskriven på Skyline. Men bör nämnas igen. Inte blev det trevligare där heller. Man hade chansen att omvandla ett av landets tristaste och farligaste områden till en ”mötesplats” som det så gärna heter, varför lät man byggbolagen härja fritt?
Och kommer Malmskillnadsgatan sluta vara hemvist åt stadens mest tilltufsade och utsatta människor? Knappast. Speciellt inte när man än en gång lät identitetslösheten måla väggarna beiget grå.
Bara påbyggnaden av Swedbanks gamla kontor på Brunkebergstorg borde ha gett kalla fötter i sin monotona, mörka framtoning som ser ut som ett huvudkontor för övervakning från kalla krigets allra isigaste dagar.
Det ser det onödigt högt och klossigt ut uppe på Malmskillnadsgatan. Är det New Yorks utkanter som skall efterhärmas – nu igen?
Vi är skyldiga framtiden ansvarsfull arkitektur. Sådan som håller, går att reparera utan stora åtgärder och älskas. Klimatstrejkande ungdomar har visat det. Koldioxidutsläppen har visat det, likväl som de hastigt smältande isarna. För byggandet är en stor del av problematiken. De enorma volymer som på ritningarna ser ut som ett lyxigt Shangri-la är oftast slafsigt ihophafsade gipsskivor och sladdhelveten. Slutkonsumenten får mycket lite av värde. Sopbergen växer.
Det tenderar till att man bygger om för att strax riva igen. Som lådor-på-taken -metoden för att ”bevara”. Till slut har vi gröpt ur så mycket att det inte är värt att spara eller att man ens vill det. Dessa argument användes för att få riva det relativt välbevarade Tullhuset. Astoria hade den stämpeln och revs. Hela Stureplanskvarteret beskrevs så. När är det dags för City igen? Om 30 år, om 20, om..
Handen på hjärtat – blev det bra?
Hur länge kan vi hävda att Stockholm är en av världens vackraste städer? Är det tunnelseende som isfall krävs?
Det är i samtiden framtiden skapas. Det man bara för hundra år sedan planerade efter motiv, platsens förutsättningar, kopplingar framåt och bakåt för att ge harmoni och stringens är idag ersatt av digitala mätningar, styrda frågor och utopiska bilder i vidvinkel från trotoarkanten på hus sommarsol. Ungefär som man gjort de senaste 50 åren. Byggnaderna har mellan 50-75 år på sig att finnas, sen skall de rivas. Omodernt, konservativt, ohållbart och fullständigt oansvarigt.
Kvarteret Hästen skulle bli ett osynligt smycke. Färdigställt ser det varken osynligt eller särdeles elegant ut. PK-huset må vara avskytt eftersom det där innan stod en rad eleganta byggnader, men i sig är huset av god arkitektur som tyvärr förvanskas av huset bakom.
Låda-på-tak var et sätt att ”bevara” ursprungsarkitekturen. Bli inte förvånad om man om några år säger ” eftersom huset är så förvanskas finns egentligen ingen anledning eller möjlighet att bevara det”. Kaput och putsväck.
Sverige drivs av en iver att vara först, bäst och mest moraliskt. Det har vi sedan stormaktstiden. Det har smittat av sig på arkitekturen. Den drivs av en absurd estetikdiskurs där den ena överträffar den andra. Rädslan för att inte göra så minimalt som möjligt, eller repetera Bauhaus (vilket man aldrig lyckats med) ligger som en våt filt över kreativiteten. Estetiken går inte framåt, den loopar gamla idéer redan våra föräldrar förkastade.
Det är dags att inse att framtiden faktiskt kommer att bära våra minnen och forma dem som lever i den. Fortsätter den dåliga kvalitet och generisk arkitektur riskerar vår tid att raderas ut från den. Det är isåfall det enda vi lyckats kopiera från Bauhaus – att allt skall vara borta om 70 år.
Matti Shevchenko Sandin – som välkomnar ny arkitektur OCH eftersöker den!
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
