Det kontextlösa är utmattat

Blir du sur om någon skulle påpeka att du är för traditionell? Antagligen då vi ständigt är livrädda för att bete oss nostalgiska. Den enda traditionen är modernistisk, även om den omskrivs som samtida. Arkitekturdebatten om stil vrider om som citroner i munnen. Har vi haft fel om ”samtiden”? Aktuellt fångade nyligen upp ämnet till debatt. Det tyder på att stilmonopolet håller på att rämna och den kontextlösa  arkitekturen omvärderas.

Det har åter blivit populärt bland debattörer att förkasta diskussionen om arkitekturens former. Ett lätt sätt att polarisera och sätta citationstecken på frågan. Som om den vore ointressant. Trots att den engagerar mängder av branschfolk och slutkonsumenter. Så varför vifta bort det med elitistiska kommentarer om modernt och omodernt?

Aktuellt verkar inte tycka så och lyfte frågan till bakgrund av växjöhuset till debatt härmodagen. Debatt kanske det inte blev, men väl en diskussion mellan Utopia arkitekters VD Emma Jonsteg och Brunnberg Forshed Arkitektkontors Nils Gustafssons-Frecke. Utopia som antagligen skulle prata för den mainstreamarkitektur vi idag fått nog av (annars ingen debatt) och Brunnbergs för en större mångfalld inom arkitekturen. Förutom det vanliga pratet om att det är kommunernas och beställarens fel eller inte så framstod debattörerna ganska eniga. Växjöhuset är bra och välkommet.

Det intressanta som kom fram, och som Skyline påpekat länge, är att det arkitekturskolorna saknar historieförankring. Gustafssons-Frecke menade på att man bara vill att elever skall vara kreativa, men för att kunna vara det så måste man ha historia som grund. Annars går man vilse i kreativiteten. Bevisen ser vi ploppa upp som svampar ur jorden, helt kontextlösa, kantiga glasformationer som mest hävdar sin rätt i stadslandskapet via volym.

Arkitekturstudenterna har då att reagera emot, eller skapa efter blir typ byggregler. Prova själv – sätt ett vitt papper (eller tomt dokument) framför dig och skapa något fritt, men det skall se ut som en katt. Det kanske blir kul, men det har mest behållning för dig själv. Hade du innan fått en grundlig undervisning om proportioner, var tyngdpunkter ligger, hur leder fungerar, ur pälsen växer och hur de framställts genom historien hade säkert resultatet varit något helt annat. Antagligen en god referens på hur en katt ser ut, men med din konstnärliga touch och fått en helt annan mening för flera. Ett samband.

De flesta arkitekter jag känner blir riktigt sura om man påpekar att kunskap saknas. På något vis anses det som om man hänvisar till en död konstart. Även om man vet att döda konstarter ständigt får nytt liv och stor betydelse för kulturen som t ex. opera, Molières, Strindbergs, Lagerlöfs, Shelleys, Ibsens och Shakespeare verk, bevisligen blåses det liv i dessa i all möjlig utformning och paketering, det blir en relation till kulturens utveckling och betydelsebärande för samtiden och framtiden.

Gustafsson-Frecke menade helt rätt att idag har vi aldrig byggt så fult och dåligt. Inte ens under modernismens glansdagar fick man till ett mer föråldrat och kärlekslöst byggnadsbestånd som nu. Och ändå basunerar arkitekter (över lag – inte alla) ut något sorts högtravande moraliskt över att de skildrar samtiden, Att arkitekturen på något vis har en sorts linjär utvecklingsideologi som är sann. Högtravande, elitistiskt och moraliskt. Men blir de inte kallt, ensamt och blåsigt däruppe på moralens höga höjder? Det är åtminstone vad många känner nere på marken i dessa gråa skapelser.

Samtiden är inte en sorts tydlig klump av urskiljningsbara idéer. Exempelvis kan inte ens svenska partier enas om vem som skall leda landet. Stora folkomflyttningar sker på grund av oroligheter, ekonomisk nöd och politisk ideologi. Världen ser inte ut som på 1960-talet då man med enkla verktyg kunde slå i folk att ”så här är det” och smälla upp identitetslösa bostadskvarter, eftersom individen inte hade något större värde i relation till kollektivet.

Idag är identitet guld värt, men det speglas inte så ofta i vår stadsmiljö. Snarare så klamrar sig beslutsfattare dig fast vid några få röster som man t o m inom stadstelevisionen marknadsför som smakprofessorer utan en enda triggervarning att de kommer från privata näringslivet. Idealen om mångfald där är häpnadsväckande frånvarande. Kanske är aktuellinslaget en början på bot och bättring på det planet.

Eleverna vid arkitekturskolorna har rätt till sin historia. De har rätt till att utveckla en egen arkitekturform, fri från 1900-talets normer. Det behöver inte vara klassiskt, det behöver inte vara modernistiskt. Men för att löda samman sargade stadslandskap, hitta tillbaka till bruksvärdet miljöer behövs en rejäl normkritik av dagens utbildning. Kontextlösheten är ett hett ämne, inte för att det är populärt utan för att det gasats på såpass länge att allt som återstår är utmattning. Tvinga inte in studenterna i den.

Matti Shevchenko Sandin –  klassiskt och samtida skolad.

---