Efter en lång resa anlände nya bron till Slussen, inte guld men gul än så länge. Blir det som vi tänkt oss?
Den 11 mars anlände så Slussen nya bro efter ett massivt mediabevakade med SVTs ”slow TV”-sändningar på ett jättelikt lastfartyg som kryssade fram i Stockholms skärgård. Resan till stockholm hade rapporterats flitigt via artiklar som beskrev det nästintill Tintin-liknande äventyr det stått ut med hela vägen från Kina. Pirater, stormar och tvärgirar. Man kunde tro att det var som om Frihetsgudinnan var på väg till Stockholm. ”Massvis av människor slöt upp” stod det. Och ja, Katarinahissen var full med folk, inbjudna på kaffe av Staden. Men inte var det som när vi firar fotbolls VM? Kanske förtogs denna stora händelse av coronaviruset. Kanske var det inte en sådan jättehändelse för Sverige trots allt. Kanske inte ens för Stockholm. Nya-slussen vann på utmattning.
Märkvärdigt var att man var tvungen att trotsa alla klimatpolitiska löften. Dessa som nästintill färgat politikernas andedräkt grön i kampen om Greta Thunbergs gunst, då man insett att för att tillverka en 8-filig ( Å T T A!) 45 meter (F Y R T I O F E M!) bred bro inte kunnat bygga den på plats som man oftast gör. Ett stycke behövde den vara och gul blev den. Förlåt guld. Nej, guldish! Fraktkostnaden i miljöskuld var iallafall 6 000 Stockholm-New York-resor tur och retur. Något Joakim Larsson, stadsbyggnadsborgarråd (M), i god ordning elegant slirade bort i ett nyhetsinslag med något i stil med att man ibland måste välja sådant.
Läs: Guldbron från Kina – tillägg i ”Den gröna” huvudstaden
”Vi bygger en möbel mitt i Stockholms vardagsrum” hette med Lars Hansson, projektledare på Projekt Slussen. Det är det mest filosofiska jag hittat angående utformningen och den dramatiska omgestaltningen på den plats där Stockholm enligt sägnen blev till. Det är också ett av de mest brutala ingrepp i innerstaden sedan man rev klarakvarteren. Och visst möblerade man om i ”vardagsrummet” även då, lite från höften sådär.
I nästa vecka så avgörs det. Bron kommer att placeras och det är ett ”make or break” om det kommer att bli så storståtliga som Fosters & Parteners hoppats på. Även ord de mest pratat volym och hur speciellt det är med att göra en sådan stor bro i ett stycke.Den kanske inte alls känns så modern och tidlös. Guldfärgad plåt kändes tufft och elegant när det började dyka upp sisådär runt 2005, men idag känns det mest som en ursäkt för att å igenom trista taklådor. Inte ens Nobelcenter fick hjärtan att klappa. Tänket runt att bron skall ta större fokus än Söder och Gamla stan är ett risktagande. Om den blir för dominant och kanske rent av fånig – ska den målas grå då? Eller bokföras på dåliga-plamner-kontot av framtida politiker likt dagens gör om Cityomvandlingen eller miljonprogram? Tiden är ändå den hårdaste domaren.
Läs: Funktion utan själ?
Debaklet runt Slussen var välbehövligt. Många. stora och långa protester gjorts. Flera andra förslag lades fram där platsen fick ett mer nedtonat och elegantare utseende. En annan ville återskapa klöverbladen, men uppdaterat. Men stadshusledningen stod fast, tillsammans med motståndarlaget. Flertalet falska marknadsföringsbilder avslöjades och än idag är det otydligt hur det skall se ut. Den gamla slussenlösningen var minst lika dramatisk i sin tid, men minde åtminstone om klippformationer som mjukt höjde sig över sundet där sjö blir hav. Delvis skabbig, men på ett underordnat sätt de dramatiska bergssidorna på Söder med sina karaktäristiska och brokiga byggnader från flera århundraden och lämnade Gamla stan som ett smycke. Nya bron riskerar att bli en linjal rakt över och Rem Koolhaas ”fuck context” från 1995 känns bekant och samtidigt så gammalt.
Är det konstruktivt att sura över en bro som redan är i hamn? Kanske inte. Men stora ingrepp i stadsbilden behöver ha beska kritiker för att man åtminstone skall tänka över saken till nästa gång. Bron kommer att hamna där, gul eller guldish, möjligen grå i framtiden. Nya Slussen kommer antagligen inte heller gå till arkitekturhistoriens solsida. Den breda bron är en sak, de stora påbyggnaderna en annan. Stockholm riskerar att få en ny Brunkebergsås, den som man så förtvivlat försköt bli av med genom århundradena. Denna gång höjer den sig där man minst vill ha den, i den allra mest känsliga historiska kärnan. Var det så klokt att dra på för allt vad tygen höll? Som sagt, det är en ”make or break”.
Matti Shevchenko Sandin – som följt projektet från dag 1, utan att ännu inte fått en klar bild av det.
Kommentarsregler: För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas inte.