City – intimare och ÄNNU STÖRRE

City rivs igen – City byggs om igen. Resultaten blir en billig variant av ambitiös arkitektur från 1950-60-talen. Finns det ingen sans i Stadshuset?

Så var det dags för ytterligare ett förstorande hus i City. Nu är det ombyggnation av kvarteret Orgelpipan, huset efter Åhléns mot centralen till. Kvarteret som förr var uppdelat i två, Svanen och Gripen, revs i ett svep på 1950-talet för framdragningen av tunnelbanan och blev då ett enda kvarter.

Byggnaderna ingick i rivningsplan redan sedan ett par decennier vilket gjorde att inga byggnadslov för större renoveringar godkändes. Kvarteren var i minst sagt risigt skick. Tunnelbanan lockade oc h sandåsarna kunde inte fixeras utan behövde gröpas ur.

Det man då gjorde var att manifestera drömmarna om moderna livet och istället för att  dela upp kvarteret i flera fastigheter så slutade det med två enorma: Åhléns och Orgelpipan 7, Klarabergsgatan 56-64. Kanske föll även Tage Erlanders skamsna slöja från ansiktet då hans drömmar om att bli Sveriges Harry S. Truman, den amerikanske presidenten vars land han besökte och beundrade så stort. Nu fanns det ju nåt att visa upp här hemma!?

Uppdraget att rita denna enorma byggnad gick till Olle Engkvist (1889-1969) som skapade en repetitiv och harmonisk fasad i keramisk konststen chamotte. Fastigheten med kontor och affärsplan löper ut till Vasagatan där den har en souterrängvåning med ytterligare affärsplan. Under huset finns garage för 435 bilar.

Hufvudstaden som äger fastigheten är mäkta stolt över den enligt deras hemsida, men har ändå ansökt om total förvandling och påbyggnad med två våningar. Så varför inte göra något stort större? Ända sedan man ville lansera Nya City så var det viktigt att förtäta och förhöja. Linjalstreck drogs från toppen av Hötorgsskraporna och där sattes gränsen. Resultat av det är gallerian och det förnämligt anskrämliga Stockholm Waterfront och Hotellet på Brunkebergstorg Stordalen ville göra lägereldsmysigt. Så kom också nya centralstationen Orgelpipan som by far är en av Stockholms fulaste byggnader. Den såldes in med bostäder och säkrare samhälle. Pinsamt nog såldes lägenheterna enbart till folk som ville betala mellan 7-100 miljoner. Inte har Vasagatan blivit tryggare vad jag vet.

I sann modernistisk stadsplanering ville man även riva byggnaderna intill Klara Kyrka, Klarabergsgatan 33-37. Man ville släppa fram parken och göra Klara kyrka mer monumental. Antagligen ville man även försöka få bort alla de olyckliga själar som vanligen bebor parken och ägnar sig åt bland annat knarkförsäljning. Modernismen har alltid varit övertygad om att man kan bygga och framförallt riva bort problem. Tack och lov är dessa byggnader små juveler på gatan och står så kvar. Min misstanke var att det skulle vara lättare att bygga ännu högre om de låga byggnaderna försvann eftersom de markerar normal skala.

Orgelpipan 7 tillhör inte mina favoriter. Det är långt och monotont men har absolut arkitektoniska kvalitéer. I princip skulle huset kunna bli hur långt eller kort som helst, såpass matematiskt är det. Ju mer det studeras desto bättre blir det. Och obegripligt att man istället för att göra flera enheter, alltså dela upp kvarteret i flera byggnader som gjort det mer livfullt och promenadvänligt lät man i bilismens anda skapa ett hus som bäst ger sig ut om man far förbi i minst 50 km i timmen. Så tanken på att det skall bli ännu större och helt dölja sin historia i stadsväven med ett än större hölje för att ta upp kampen om mest yta med Åhléns och Orgelpipan blir allt mera grotesk.

Det nya förslaget är inte dålig arkitektur, men det är som föregångaren – för stort för den intimare känslan man vill göra om City till. Det blir ännu en dominator bland andra som fortsätter på samma snöre som innan. Låt bli det. Verkligen – det är 2020 – Låt bli! Stadshuset måste sätta ned foten och börja tänka på framtiden i mer än slant per kvadratmillimeter.

 

Matti Shevchenko Sandin – som återkommer då och då under sommaren.