Semestertips

Hemmasemester?  Det finns massivs att upptäcka i Stockholm och närorter. Exempelvis Årsta centrum som alltid är värt ett besök.

Årsta centrums ambitiösa projekt från 1943 planerad av Uno Åhrén med byggnader av arkitekterna Erik och Tore Ahlsén är en dröm i romantisk stadsplanering. Centrumet stod färdigt 1953, sprängfylld med drömmar och goda intentioner för de boende. Medborgaren skulle hitta allt från samhällsengagemang, mat, kultur och småshopping och framförallt vackra bostäder.  Det intima torget fick åter ta plats och gator drogs upp. Byggnaderna har en sorts folkhemsstil, ett omtag på de städer som planerades att rivas. Det var en lekfull stilblandning av traditionella och modernistiska former tillsammans med gedigna material och konst både på torget och fasader. Främst känt i Årsta är Ahlséns abstrakta måleri på väggarna. Faktiskt är hela området värt att studera där man med minsta medel karvade fram originella och trivsamma byggnader och gator samt inkorporerade massvis med lummig parkmark mellan husen, oftast orörd natur.

Gullmarsplan, Årsta, Hökarängen och Kärrtorp var en reaktion på funktionalismens snörräta rader av många gånger identiska hus. Visserligen behövdes bra bostäder åt de trångbodda Stockholmarna och kontrasten mot vedspis i kök, dass på gården och trånga gator kan inte ha varit större. Men man tröttnade som sagt på enformigheten fort. Kanske gjorde även de klassiskt skolade arkitekterna det med. Funkisen hade nog varit skoj som experiment och tillägg i 1800-talstadens stuckrika fasader, men någon utmaning på sikt verkade det inte vara. För när minimalism blir norm faller den. Folkhemsstilen är på många sätt repetitiv, men mycket gjordes för att skilja byggnaderna åt. Det kan vara stensättningar, kontrasterande putsfärger, burspråk, diamantformade fönster eller små järnräcken. Runt Gullmarsplan och Gärdet tävlades det i originella portar, balkongräcken och takfötter. Man lyckades även skapa höghus som inte känns mastodontiska. Gärna små knep för att dra ned skalan och monumentaliteten. Men främst präglas denna tid av småskalighet och byggnader i snitt på 3-4 våningar.

Gullmarsplan är ytterligare en pärla i närheten. Det som länge hade varit bondlandet och utposten innan staden bebyggdes i rask takt på 1940-talet. Idén var en bekväm kombo av stad i park och småstad. De flesta byggnaderna har ambitiös arkitektur där både form och detaljrikedom skiljer byggnaderna åt. Det byggdes inte primärt för arbetare vilket många verkar tro utan en framväxande medelklass med smak för det lilla extra. Det är inte ovanligt med balkong och öppen spis, hörnlägenheter eller små lägenheter med storslagen utsikt. Promenadvis tar det bara 12 minuter till Söder och endast 1,5 med tunnelbana. Många av de små butikerna är idag kontor eller mottagningar som ex tandläkare, men de finns kvar och har gjort det möjligt med god ekonomi för de många bostadsföreningarna. Extra speciellt är det parksystem som bygger samman området utan att hacka upp det.

Swedish Modern 

Under 1930-40-talen utvecklades en träffsäker stilinriktning som än i dag är högt skattad. Stilen är internationellt känd som ”Swedish Modern” och är faktiskt mer eftertraktad än 20-talsklassicismen, som många amerikaner samlar på. Firma Svenskt Tenn är de som främst utvecklat och förädlat stilen och gör så än idag. Det handlar som arkitekturen från denna tid om omtag på äldre formspråk med en kombination av modernism och funktionalitet samt kvalitet. En stil som inte kräver dominans utan är lätt att kombinera. Det är en lekfull vänlighet och intellektuell twist över den. Gärna färgstark. Otalet har försökt kopiera den, de flesta har misslyckats.

Så vad var knepet? De flesta formgivare, konstnärer och arkitekter vid denna tid kom ur den klassiska skolningen, som de säkert var mer än trötta på. De var också med i en tid när de flesta, om inte alla, ville att saker skulle bli bättre och trevligare. Konstnärerna fick ta plats i det offentliga rummet. Man tillverkade för att det skulle hålla. Konsten var i hög grad politiserad. Den starka arbetaren, bonden eller mäktiga gudinnor mejslades fram i granit. Främst skulle det vara dekorativt och tankfullt.

Så ta en tur längs Gröna linjen och strunta i att beundra Vällingby. Det finns långt fler platser som ledde fram till Vällingby med långt fler kvalitéer. Just nu sker förtätningar i många av dessa områden. Vissa bra men desto flera klumpiga och rationella i sin stil, långt från den kärleksfulla arkitektur som skapades i en tid av hot och förtvivlan över upptäckten till andra världskriget och under det. Materialbristen var stor lika stor som bristen på trygghet. Ändå lyckades svensk arkitektur blomma ut – kanske en sista gång på mycket länge. Dagens byggande har ingen brist på annat än tradition och fantasi. Möjligen är den marinerad i rädsla för att inte vara bäst ovh främst i klassen för de få invigda. En rädsla som förlamar och lämnar sin tid till ännu en trist parantes. Det som skulle kunna bli så bra, mångriktat och drömlikt.

 

Nu tar vi semester i ett par veckor. Vi kommer igen med nya tankar på ny och gammal stadsplanering. Trevlig sommar!

Matti Shevchenko Sandin, som har haft ynnesten i att bo i olika hus av Björn Hedvall i över 25 år.

 

---

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!