Att modernismen i lyxförpackning fungerar exkluderande och blir lätt skrytsam understryker den i fattiga områden torftigheten och changerar snabbt.
”Stockholms byggnadsordning är i på väg att omarbetas. Risken är överhängande att stadens beslutsfattare återigen missar en möjlighet att bidra till nödvändig utveckling av arkitekturen och en byggbransch som stått och stampat sedan årtionden” skriver Kerstin Westerlund. Det saknas tydliga kriterier för relevant gestaltning av det nya som byggs för att bidra till gemenskap och sammanhållning och till andra viktiga samhällsmål för ett långsiktigt hållbart samhälle.
Ett förslag till förnyelse av 1999 års Byggnadsordning för Stockholm har varit ute på remis under hösten. Som framgår av inledande kapitel är avsikten att den ska fungera som ett för alla inblandade i planering och byggande gemensamt kunskapsunderlag. Den ska bidra till att ”stärka helhetsbilden av Stockholms stadslandskap och stadsbyggnadskaraktärer” och till att ”utveckla nya stadskvalitéer samtidigt som befintliga värden tillvaratas”. Den förväntas också medföra en stadsutveckling som bygger på samsyn mellan olika aktörer och ge stöd vid avvägningen mellan olika intressen.
Kristinebergs mediokra tillskott. Mittemot ligger Kristinebergs malmgård från 1700-talet vid sidan 1930-talsfunkis.
Det är intressant läsning och innehåller viktig grundkunskap om utveckling och gestaltning av Stockholms olika delar över tid. De riktlinjer för stadens utveckling som finns med är dock allt för vaga. De riskerar tvärt emot de mål som ställts upp att bidra till en hårdare kallare stadsmiljö med urvattnade stadskaraktärer.
Brunkebergs nya skrud. Den andra på 50 år.
Jag kan inte sluta att förundras över Stockholmspolitikernas tilltro till begreppet ”samtida tolkning” som vägledande kriterium för gestaltningen av ny bebyggelse i stort sätt i alla lägen i staden. Varför behövs det överhuvudtaget – varje tolkning som görs i en viss tid är väl samtida när den görs? Jag utgår därför ifrån att det är den sedan snart nittio år tillbaka samtida modernismen som allt framgent avses vara rättesnöre för det som byggs.
Tors torn skall markera en port mot Stockholm. Samtidigt en brytpunkt i byggnadsordningen få förstår.
Det närmaste textförfattarna kommer frågor som har att göra med hur man med gestaltningen av bebyggelse påverkar människor känslomässigt och psykologiskt är ett refererat från Stockholms översiktsplan ”Stadens alla delar ska erbjuda väl gestaltade trygga offentliga miljöer som inbjuder till delaktighet och engagemang”. Detta följs inte upp i dokumentet utom möjligen i ”Det byggda ska användas som verktyg för att bidra till att lösa samhällets behov och tillföra staden kvalitéer med människan i centrum.” Men hur många kommer i dagsläget att förstå den fulla innebörden av detta?
Förebildligt exempel på förtätning av äldre smalhusområde i Hammarbyhöjden. Samtida javisst. Men är det inte i verkligheten brutalt och banaliserar det inte den fint sammanhållna miljön?
Avsaknaden av kriterier som rör hur människor påverkas känslomässigt och psykologiskt av arkitekturen – av dess skala, form, färg, material, mönsterverkan, detaljer, rytm etc. – vittnar om brist på insikt om hur gestaltningen av vår stadsmiljö påverkar samhället. Det vittnar också om brist på insikt om att kunskap från psykologisk och neuro-arkitektonisk forskning saknas i arkitektutbildningen och att intresset för denna aspekt, med några få lysande undantag, är obefintligt.
Hagastaden försökte förena Gamla stans gränder med höga hushöjder i hopp om att generera dess charm. Ett numer berömt exempel på att det är andra mekanismer som skapar detta.
Kriteriet samtida ser jag också som det används som elitistisk nonchalans och som markering mot det folkliga missnöjet med dagens arkitektur som naturligt nog ofta uttrycks som önskan om återgång till äldre arkitekturstilart.
Orgelpipan skall föra Vasagatan in i framtiden. Är det så den skall gestaltas?
Samtidigt med den folkliga misstron finns det en allmän föreställning om att arkitektens konstnärskap med den känslighet för tidsandan som detta förmodas vara förenat med, skulle borga för att grundläggande känslomässiga och psykologiska behov hos människor blir tillräckligt beaktade. Tyvärr blir min slutsats av detta att sannolikheten att det blir tvärt om är större i vår rationella, teknokratiska, materialistiska och spekulationsdrivna tid som dessutom är starkt präglad av omvärldens så närvarande stora konflikter.
Vilka känslor inger samtida arkitektur? Bild: Fosters and Partners
Men hur vi än ser på allt detta så kan jag inte komma ifrån att den livsmiljö som skapas utifrån dagens estetik ligger för långt från det som vi som urtida biologiska varelser medvetet eller omedvetet känner oss bekväma med rent känslomässigt. Det gäller såväl ny bebyggelse med dess kalla färger, blankt dominant, kantigt, trist repetitivt, oharmoniskt, ofta storskaligt, eller när enhetlig äldre stadsmiljö som innerstadens bryts av illa anpassade nytillskott.
Det vi behöver är tvärt om en arkitektur som bidrar till känslor som välbefinnande gemenskap, framtidstro och till människors självkänsla såväl i alldagliga miljöer som i märkesbyggnader.
Hur upplevs egentligen detta bland arkitekter berömda bygge i Norrköpings historiska industriområde av vanligt folk? Foto ArildV wiki
Det önskade paradigmskiftet för arkitekturen skulle kunna illustreras med att det till modernismens tre ben – funktionalitet, rationalitet och teknik – behöver ett fjärde tillfogas för känslomässig och psykologisk funktionalitet i motsats till den praktiska funktionaliteten. Något enklare hittar jag inte i dagens språkbruk.
Ordet skönhet har sedan länge förkastats från arkitektens vokabulär med argumentet att det är subjektivt. Min känsla är att det är hög tid att ta det tillbaka. Enligt den forskning som jag tagit del av finnas det stor samstämmighet om vad det står för och vilka känslor det för med sig vad gäller stadsmiljö i vår västerländska tradition och kultur.
Ganska enkel stenstad från förra sekelskiftet har visat sig över tid vara både ekonomisk och kulturell succé. Med små individualistiska särdrag som bygger på hur man traditionellt byggt stadsgator över århundraden kom dessa i sin tid ganska förbisedda kvarter att bli samtidens bevis på personlig framgång. Kommer dagens ha det?
Att en stadsdel gestaltas utifrån kunskap om dess känslomässiga och psykologiska påverkan är en viktig faktor för livet där. Lika viktigt är detta för att komma ifrån det under senare tid så vanliga spekulationsdrivna byggande av reservat för främst höginkomsttagare som lockas av att lägga beslag på attraktiva, men i många avseenden dysfunktionella lägen, till exempel vid stränder och på höjden i Stockholms innerstad. Det blir mycket dyrt trots medelmåttig arkitektur och sker oftast på bekostnad av befintliga värden som varit till glädje och nytta för många.
120 år gamla arbetarbostäder på Hornsgatan. Idag vet vi att de hållit över tid och dess gestaltning i all sin repetitiva enkelhet är eftertraktat.
Jag är övertygad om att det med adekvat arkitektonisk gestaltning och gemensamma krafter skulle gå att locka dessa grupper till nya stadsdelar i lägen som blir till gagn för helheten socialt, ekonomiskt och ur klimatsynpunkt i stället för som nu till skada. Minskning av segregation, bilresande och transporter och ett i alla avseenden något hållbarare samhälle borde vara incitament nog för stadsbyggnadspolitiken att ta sitt ansvar och byta spår. Detta och att det rimligtvis också skulle bli billigare såväl att bygga som att hyra eller köpa bostäder och lokaler så att fler har råd borde vara incitament nog för byggbranschen att ge sig in i en sådan utveckling.
Kista Science Tower, ett exempel så sekelskiftet 2000 tro på att höga nodbyggnader ger automatisk popularitet och skänker trygghet till området. Foto: Jordgubbe
I stället för att som hittills presenterat förslag till byggnadsordning ge alibi för en byggbransch som stått och stampat sedan årtionden att fortsätta som hittills skulle byggnadsordningen kunna bli katalysator för nödvändig utveckling av arkitektur och byggbransch.
Förslag till framtida Lövholmen invid Liljeholmen.
För att bli en progressiv kraft i samhällsutvecklingen måste förslaget till byggnadsordning kompletteras med ”Utgångspunkt för gestaltningen ska vara vidimerad kunskap om hur människor påverkas känslomässigt och psykologiskt av olika gestaltningsidéer”. Begrepp som skönhet och harmoni liksom andra begrepp son indikerar välbefinnande bör självklart ha en framskjuten plats som kriterium för önskad stadsmiljö såväl befintlig som ny.
Jag kan inte annat än säga att det är sorgligt att detta behöver påpekas.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Foto om inget annat anges är av Kerstin Westerlund Bjurström
”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.
Artikeln publicerades tidigare i mars 2020
Fler artiklar ur serien här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!
