Kvitto på falska löften om bevarad stadskaraktär?

 

”Det presenterade förslaget till ny bebyggelse på ögonsjukhuset Sankt Eriks plats på Kungsholmen ser jag som ett kvitto på beslutsfattare och politikers nonchalans gentemot medborgarna och på deras okunskap om stadsmiljöns betydelse för samhällsutvecklingen” skriver Kerstin Westerlund-Bjurström.

Vi behöver arkitekter med ny ideologi baserad på kunskap om och seriöst intresse för människans psykologiska behov i centrum. Först då kan förtroendet mot arkitektkåren återställas och arkitekterna få den påverkan på kvalitén på byggandet som de eftersträvar och samhället behöver.

Det av Stockholms kommun nyligen presenterade förslaget skulle genom dess stora skala och rationellt uttryckslöst kyligt rutiga fasad komma att dominera gatubilden och därigenom skapa disharmoni, minska trevnaden i gatumiljön och urvattna dess karaktär.

Tillmötesgående till de krafter, som oftast med en rejäl dos av egenintresse vill se modernistisk så kallad samtida, oftast också tätare och högre bebyggelse än den befintliga i innerstaden, verkar vara nära nog totalt från politiskt håll.

Att innerstaden härmed kvarter efter kvarter omvandlas till ett oharmoniskt mischmasch av byggnadsstilar, material och skala och därmed sin speciella karaktär verkar flertalet politiska partier ta lätt på när det kommer till kritan. Att detta eror på en ogenomtänkt och kontraproduktiv stadsbyggnadspolitik vill man inte se, ens om man begriper dess konsekvenser också ekonomiskt, socialt och för miljön.

I en långsiktigt hållbar stad borde det tvärtom vara en självklarhet att ta vara på det man har också av medborgarna uppskattad stadsmiljö, skönhet, harmoni och för staden specifika karaktärsdrag.  Det är svårt att se förslaget som annat än en total brist på intresse för detta hos stadens politiker och ledande tjänstemän. Det som sker i innerstan påverkar hela staden.

Om någon kritik mot detta hörs från arkitekthåll så handlar den främst om kostnadspress från fastighetsutvecklare oh byggbransch som förvisso säkert bidrar till förfallet. Det stora flertalet arkitekter omhuldar fortfarande en ren modernistiska ideologi det vill säga arkitektur utan ”krimskrams”.

Samtidigt sprider sig ett arkitektoniskt mode med spektakulärt abrupta ofta monumentalt brutala byggnadsvolymer och storskaliga mönster i stället för förfining med mänskliga proportioner. Att en så viktig årsring i Stockholms utveckling som Stockholms innerstad härmed förflackas verkar inte bekymra trots att kritiken växer sig allt starkare.

Majoriteten av så kallat vanligt folk verkar dock mest bestå av människor som är negativa, oroliga eller uppgivna i tron att det är av ekonomiska skäl som det som byggs måste se ut som det gör.  Flertalet bland dem som, som jag kommer i kontakt med som är nöjda med uppfattar jag inte som vare sig esteter eller skönandar. De verkar mer vara människor som vill uppfattas som moderna.

Den minskande tilliten mot dagens arkitekter illustreras väl av kommunalrådet Boel Godners svar på frågan om Södertälje inte behöver en stadsarkitekt ”jag tycker att stadsbyggnadsnämnden gör ett bra jobb här och representerar folket på ett annat sätt” i Mark Isitts intressanta programmet Stadsinspektionen i Sveriges Radio.

Det är ingen överraskning att Sverigedemokraterna  i en sorts valmanifest går till angrepp mot kommunens ovarsamma stadsbyggnadspolitik. Under devisen ”låt Stockholms innevånare ta tillbaka makten från lådarkitekterna… till förmån för byggnader som passar till sin omgivning” har de presenterat ett riktigt maffigt, historiserande förslag för platsen. Jag finner det troligt att SD genom att illustrera sina avsikter med ett så extremt exempel förutom att ge uppmärksamhet åt frågan och så tolkar drömmarna hos många människor.

I stället för att vara nyfikna och lära sig mer om varför människor reagerar som de gör verkar flertalet arkitekter ta avstånd från budbärarna. Av debatten i husorganet ”Arkitekten” får jag intrycket att det till exempel vara helt legitimt med hån och översitteri mot en organisation som ”Arkitektupproret” inklusive dess arkitektmedlemmar för deras arkitekturkritik och återblickande arkitekturideal.

Det var inte länge sedan som jag i radio hörde Stockholms tidigare stadsarkitekt uttala att hon får gåshud när människor uttalar att de föredrar äldre arkitekturstilar. Är det så konstigt att så kallat vanliga människor refererar till sådant som de känner till? Hur ska arkitekter med den attityden någonsin kunna utvecklas?

För   min personliga del väcker det nu aktuella byggprojektet om minnen från ett nära liggande exempel – den av allmänheten mycket omtyckta befintliga bostadsbebyggelsen inom Sankt Eriksområdet från sent 1990-tal.  Från arkitektkåren var omdömena hårda och till och med fientliga mot dess klassiskt inspirerade arkitektur trots den livskvalitet som den erbjuder och de landvinningar avseende vackra byggnadsdetaljer som gjorts i samarbete med byggindustrin.

I rollen som SAR-ordförande hade jag kommit att engagera mig inför bostadsutställningen i Bo-93 i Karlskrona som jag uppfattade kom att bli en sorts avstamp inför gestaltningen av just Sankt Eriksområdet.   Utställningsområde var Stumholmen som är en viktig del av världsarvet (1998) Örlogsstaden Karlskrona . Som jag minns var det arkitekternas idé att tema för utställningen skulle vara förfinad arkitektur till modest kostnad med hjälp av utvecklade produkter från byggindustrin.

Byggnadsindustrin var då som nu i behov av utveckling. Platsen gav sannolikt arkitekterna den extra energi och målmedvetenhet till det hårda arbete som krävdes i kontakterna med materialindustri och andra företag. Resultatet blev förutom vacker bebyggelse där med förfinade byggnadsdelar som till exempel balkongräcken, tak- och skorstensavslutningar en sorts ”standard” som kom att leva vidare och utvecklas i Sankt Eriksområdet på Kungsholmen.

Vare sig beslutsfattarna i Stockholm eller flertalet arkitekter verkar reflektera över vad den  kritik som förs fram i grunden handlar om. Inte heller verkar man bry sig om vad den statliga arkitekturpolitikens mål ”arkitekturen ska användas som verktyg för att bidra till att lösa samhällets behov”   bortsett från de praktiska –  detta trots att det redan finns en hel del kunskap också i Sverige om hur  olika gestaltningsprincip påverkar oss mentalt och vad det kan få för konsekvenser socialt och ekonomiskt.

Denna nonchalans mot kritiken från beslutsfattare och arkitekter handlar faktiskt om människors trivsel, välbefinnande, motivation och därmed beteende och i förlängningen om samhällsekonomin i stort.

Vi behöver arkitekter med ny ideologi baserad på kunskap om och seriöst intresse för människans psykologiska behov i centrum. Först då kan förtroendet mot arkitektkåren återställas och arkitekterna få den påverkan på kvalitén på byggandet som de eftersträvar och samhället behöver.

Det presenterade förslaget ser jag som ett kvitto på beslutsfattares och arkitekters okunskap om hur med arkitektonisk gestaltning uppfylla grundläggande mänskliga behov och på deras nonchalans gentemot medborgarna.  Det är även ett kvitto på tandlösheten i byggnadsordning för Stockholm och än värre på det manipulativa sätt att framhålla sig som hänsynstagande.

Kerstin Westerlund-Bjurström    Arkitekt SAR/MSA

”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.

Fler artiklar ur serien här

---

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!