Nytt nytt nytt? Gamla tankar och idéer får inte finnas. Notre Dame de Paris är bara ett i raden av exempel av en lättsårad arkitektkårs töntiga förslag till tolkning av samtiden.
Under eftermiddagen 15 april 2019 stannade världen upp när Notre Dame de Paris brann. Instagram fylldes med otäcka skrik till skakiga filmklipp när katedralens spira och tak rasade in. En del upplevde att en viktig del av europeisk identitet höll på att förvandlas till aska. Nåja, kanske ett konsthistoriskt och religiöst monument folk vallfärdar till höll på att försvinna. Men sorgen var äkta och oron för hur det kommer att bli stor.
Men lika säkert som amen i kyrkan dök förslagen till återuppbyggnad upp. Oftast från den lättsårade arkitekten. Även Presidenten Emanuel Macron vädrade pr-möjligheter att skapa ett helt nytt uttryck på den gamla domen. Fantasifulla skapelser inspirerade av katedralens berömda rosettfönster skulle ersätta ett mörkt tak till ett kulört i glas. Spiran såg ut som något ur Alien 3 eller en sekvens ur barnfilmen Frozen. Listan kan göras lång på tokigheter. Men också på känslostormar från främst arkitektkåren om den kommande restaureringen. Alla betonade av att man MÅSTE göra ett samtidsavtryck på en 1200 år gammal, ikonisk byggnad. Inte vid den utan på den. Annars skulle nog taket rasa in igen. Antagligen av konservatism. Eftersom det är till Paris man åker för att uppleva samtida arkitektur…?
Hur hade Orgelpipan mått utan de historiska byggnaderna i dess direkta närhet? Samtida arkitektur tenderar att bi andefattigt när den inte får kontrastera mot något äldre.
Medicinen mot denna ”arkitekturtorka” på Notre Dame var att taket skulle lysa och glittra som ett tivoli eller en ny skyskrapa i Dubai eller Singapore. Och lika snabbt som den föll började den föregående spiran ifrågasättas som en pastisch, ett bländverk och klumpig ersättare av originalet från 1300-talet. Historien var sådan att den första spiran hade ruttnat på grund av dåligt underhåll och ålder och ritades om av Violette-le-Duc och ersattes med en ny. I tidens anda och konstteori gjordes den lite mera medeltida än ursprunget eftersom man tänkte att om man hade tekniken på tillkomsttiden hade man gjort så. En sorts förädlingsteori som möjliggjordes av industrialismen, universitetssamarbeten och ingenjörskonsten under 1800-talet. Under modernismen ansågs detta vara lika trevligt som matförgiftning på julafton. Man blickade hellre tillbaka på Katedralen i Chartres som växte under 300 år och fick i sin västfasad olika uttryck. Men de handlade om att det var en helig uppgift att låta kyrkan växa och utvecklas, både andligen, fysiskt och i antalet medlemmar. Inte för att arkitekturen utvecklades eller smaken ändrades i första rummet. Idag är exemplet Sagrada Família i Barcelona ett av de få exemplen.
Bland annat så har Uppsala domkyrka fortfarande ett sorgligt rykte om att vara förvanskad snarare än förskönad under Helgo Zetterwalls restaurering i Violette-le-Ducs anda. Domkyrkan förenklades när det var dags att se över de betongelement Zetterwall satt dit. Under min studietid användes det som ett bra exempel på hur illa det kan gå. Restaureringen var känslosam, stilsökande men inte intellektuell. Helgo borde ha skalat av till original (vilket gjort kyrkan pytteliten) eller gjort något helt nytt. Allt annat var egentligen pastisch.
Uppsala i Hårelemans tapning 1748–1885.
Uppsala domkyrkas 1893 efter Zetterwalls restaurering. Kyrkan förenklades 1935–53 och än idag muttras det om betongkristyr på heligt original.
Domkyrkan i Ragnar Östbergs förenklingsförslag utvecklat av Åke Porne. Östeberg ville tillbaka till Hårelman som favoriserades under den tidiga modernismen, Porne mot en mer robust estetik som gav känslan av tidig kristna kyrkan. En stil som blev poppis i nykyrkobyggandet från 1940-talet och framåt. I slutändan hindrades dock Porne från att sätta dit en mer robust fasad som samtida arkitekter och antikvarier ville se. Uppsalaborna gillade sin nygotiska brud. Foto: David Castor
Den diskussionen användes av arkitekter för Notre Dame i ett högljutt samtal om hur viktigt det var att anknyta till samtiden och göra något helt nytt. Alltså att gå i tradition med medeltiden som satte till sin tids form och tankar istället för att inspireras. Det är verkligen inte fallet. Medeltidens arkitekter och konsthantverkare inspirerade och länkande gärna till äldre byggnadsverk. Man arbetade dessutom i samma eller liknande material vilket gjorde övergångarna sömlösa. Dagens enorma materialtillgång i kombination med teknik har svårt att ta in den känsliga linjen mellan nytt och gammalt. Det blir oftast en krock. Speciellt med sinnelaget att det måste bli en krock, annars ljuger man som Violette-le-Duc och Zetterwall.
Frozen?
Känslorna drog iväg och när förslagen stötte på patrull ansågs det att Paris skulle stagnera som plats och turistmagnet om man inte fick sin glasspira, metallskruv, växthus eller glastak. Ja, Paris stod inför en katastrof av guds nåde. Relationen till Notre Dame som gotiskt byggnadsverk vars ingredienser höjd, mörker och ljus skall samspela struntade man friskt i. Hjärtat av Paris och kristenheten skulle som vanligt utmanas och uppdateras. Helst efter några fås tankar och känslor. Inte den breda massan. Byggnaden skulle bada i ljus och därmed slå ut all magi den är byggd för att skapa. Oklart vad det skulle markera. Guds ljus eller arkitektens eller rent av glasleverantörens?
Spiran innan den brann.
Att framtida arkitekter inte skulle kunna få uppleva vad de upplevt och lärt av verkade inte bry förslagsläggarna. En sorts smash-and-grab politik över vem som skrek högst och vann mest var mer intressant. Inte kulturarvet. Möjligen fanns det en obehaglig fostrande ton i det hela, en fostran om vem som äger kulturarvet och vem som får identifiera det. Brukaren eller byggaren?
Vad ser man – byggnaden eller taket?
Men det visade sig vara mest luftig PR för arkitektfirmor. Efter en tid bestämde sig presidenten i samråd med franska kulturdepartementet som hanterar historiska byggnader m.m. att det var viktigt för byggnaden och platsens harmoni att den återfördes till Violette-le-Duc´s version och därmed lät all världens besökare att återigen möta Notre Dame som så många miljoner innan dem. Ile-de-la Cité återfår sin fru i sitt skick hon haft i sedan 1864.
Le Studio NAB ville göra den numera klassiska takträdgården. Här i klosterfrom. Oklart hur många av de 13 miljoner som besöker Notre Dame årligen skulle få tillträde.
Känns diskussionen igen från Stockholm? De lessna arkitekterna som aldrig får uttrycka sig eller samtiden, att staden skall hamna i glömskans korridorer? Visserligen har man lättat på diskussionen angående 1800-talets fördärvliga restaureringar och snarare gått i motsatt riktning som exempelvis Grand Hotels lite märkliga fasad. Men vad det gäller nybyggnationer är vi hopplöst efter och rotar runt i 60-talets sega arkiv efter något ”nytt”.
Nu finns det inget direkt stopp på att bygga hus. Världens befolkning ökar lavinartat och arkitekterna kan väl koncentrera sig på att gestalta deras miljöer och låta bli att gröpa ur föregående generationers slit. Det är trots allt de som gjort det möjligt att vi finns och blir fler. Det är snarare tid för omtag på den samtida arkitekturen för att göra den trevligare och mera spännande. För kreativiteten runt återuppbyggnaden av Notre Dames katerdals tak visade på att det finns ingen hejd på skönhetstänkande i form av juvelskrin, gyllene skulpturer och kitshiga kristallvaser. Fick de inte göra det i andra projekt? Tålde inte kala glas- och betongfasader kronor på taket? Hm…
Kanske är det trots allt ett lackmustest på att ny arkitektur behöver äldre då den är mera spännande alternativt att samtida arkitektur inte är spännande nog att stå helt själv?Tillbyggnader måste också utstråla någon form av egen identitet. Tillägg verkar behöva avskilja sig brutalt. Men när nybyggnader hamnar på rad efter varandra så uppstår ingen magi.
Vad vore Waterfront utan Stadshuset?
Hur som var de opportunistiska förslagen för Notre Dame såpass dåliga att de blev töntiga. Förslagen saknade såpass lite förankring i stadsrummet och för den historiska byggnaden att de som troll sprack i solen. Förslagsläggarna kunde helt enkelt inte sitt jobb. Frågan uppstår hur kompetenta är egentligen den globaliserae arkitekturkåren är att hantera känsliga, historiska stadskärnor? Det är mer än deras känslor och bankkonton som står på spel.
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!
