Framstressade fasader. Håller de över tid? De framtida klassikerna lyser med sin frånvaro.
På en liten promenad i Årstadal ställer man sig frågan i vad som är så ”modernt och spännande”?
Årstadal börjar bli till åren i Stockholms ”nya områden”-mått mätt. Kanske 15 år? Det forna industriområdet med tillhörande kaj för hämtning och lossning beskrevspå 1800-talet som ”Stockholms första förstad”. Det blev inte så mycket av det, mest industri. Om dess historia kan man läsa här. Det som var viktigt och med allvarsamma lärdomar från miljonprogrammets gråa dagar var att man skulle ge stadskaraktär via kvartersstad och flerfunktionella byggnader. Och det fick man till i Årstadal. Det som inte hörsammades var behovet av skönhet, trivsel och charm. En promenad genom området gav tyvärr de flesta fördomar om området rätt.
Sista höghuset innan bron tittar upp och välkomnar flanörer i parkområdet från Årstasidan.
Liljeholmstorgets prisbeönta baksida. Man måste vara konnässör för att se att byggnaderna inte är från 1960-talet.
Wingårdhs gata, undrar om han är nöjd med den?
Glatt orange, plast och något som ser ut som eternitplattor. Är det en skönhetsupplevelse?
Arkitekturen vittnar om en viss skyndsamhet i projektet samt en kosmetisk trend som gick över arkitektursverige för ca 20 år sedan. Istället för att ta sig an grunden i gestaltningsproblemet med byggnaders utseende mot gata så sminkade man upp dem en smula med diverse fasadmaterial och starka färgkontraster.
Bullerväggar mot trafikled är sällan snygga, men borde de tvärtom inte kunna få en fantastisk gestaltning? Ett konstverk? Fasaden vätter trots allt mot ett populärt naturstråk mellan Årstadal och Årsta.
Kantigt hårt och stundom klatschigt. Den som prövat att rita i CAD och Sketchup vet hur svårt det är att skapa mjuka linjer. Även proportionerna blir bra i datorn men sällan i verkligheten.
Det är inte svårt att tänka ”varför?” längs gatorna i Årstadal. Det hade kunnat bli så bra. Visst finns det inslag som är helt ok och rent av snygga, men de försvinner i köckenmöddingen av hastiga idéer och materialval. En del byggnader verkar ha ritats utan att arkitekten ens sett platsens möjligheter.
Bakgården till ett av de mest kritiserade byggena i Stockholm såldes med kommentarer som ”en unik utsikt” Kopplingarna till fängelse är inte långt ifrån.
Det var stressade tider, bostadsbristen var jättestor och än större enligt stadsbyggnadsborgarrådet som skickade ut siffror som egentligen inte riktigt stämde då man okritiskt tog med alla i bostadskön i Stockholm. Många där hade redan bostad och stod i den mest för att försäkra sig om att ha möjligheten att välja en lägenhet längre fram (inklusive författaren). Det ins även ett ekonomitänk i hur staden skall få ut så mycket kapital av marken med som är osunt.
?. Oklart vad man ser. Ett ut-och-in-hus? Varken framsida eller gårdssida eller båda på en gång.
Post-sovjet? Det är anmärkningsvärt hur lite omsorgs som lagts på arkitekturen i en annars väl uttänkt kvartersstad.
Tyvärr är inte Liljeholmen ett isolerat inslag i svensk arkitektur. Överallt ploppar dessa till sitt utseende identitets- och kärlekslösa byggnader upp. Arkitekter skyller på byggbolag och de på politiker som börjat skylla på arkitekter. Någonstans mittemellan ligger sanningen. Arkitekter kan inte i evigheter skylla ifrån sig, inte heller politiker och byggbolag.
Det som gjorde Sverige känt under första delen av 1900-talet inom arkitektur är som bortblåst då man inte lyckats översätta hantverk i byggindustrin, trots att de torde vara möjligt till en rimlig summa. För arkitekt- och byggkåren kan inte profitera på gamla segrar längre. De mest populära bostäderna på marknaden är från 1850-1950. Med några få undantag för lyxlägenheter i nybyggen så är det sällan drömmen. Inte heller jagar man gröna mål mer än i uppvärmningen av husen. För kanske hade en träbåge på det fönster värmt upp? Något som känns mindre masstillverkat? Vi lever i individualisternas tidsålder så varför stoppa in dem i själlös kartongarkitektur?
Liljeholmstorgets omgestaltning påminner starkt om 1970-talets uppiffning av förortscentrum som fallit ur popularitet. Här sattes tonen för resten av Liljeholmen.
Matti Shevchenko Sandin – som inte har ett skvatt emot samtida arkitektur – om den är bra
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!
2 kommentarer