Sedan slutet av 1800-talet har ledande städer i världen försökt manifestera sin kraft genom svårslaget höga byggnader. Kungstornen på Kungsgatan var exempelvis en tid Europas högsta. New York, staden som stadsbyggnadspolitiker okritiskt brukar referera till, har förvandlas otalet gånger sedan förra sekelskiftet och byggnaderna blir bara större, högre och dyrare. Stockholm har under de senaste decenniet haft häftiga debatter om för eller emot höga byggnader – främst i innerstaden. Tors torn skulle bli någon slags port mot Solna eller till Stockholm, och byggdes efter flera förslag ratats. Sagan om framgångsmaskinen Oscar Properties verkar sluta med dessa torn och sur konkurs. Surt även för dem som bor i tornen då vattenskador förstört flera bostäder till mångmiljonbelopp som bekostas av föreningen och inte byggmästaren. Inte heller blev det så spännande och vackert man hade hoppats. Men högt är det.
Marievik, Lövholmen i anslutning till Liljeholmen skall bebyggas. Att bebygga området är i sig bra. Industritomterna har stått slitet avställda länge och det är fullt förståeligt att den attraktiva sjösidan samt närheten till innerstan bör tillgängliggöras för bostäder. Nu är det klubbat att allmänt hög och tät bebyggelse skall ersätta det äldre industriområdet. Allt i stil med Årstadal där Stockholms största skyskrapor kantar kajen. Dessa har fått stor omsorg i utförandet, men på bekostnad av kringliggande kvarter i sjavig nymodernism utan riktning. En arkitekturstil som kolonialiserat hela sjösidan söder om stan. Senast är Mårtendal som är förvillande lik Årstadal. Man undrar om Stadshuset gjort en rejäl utvärdering av dessa områden innan de släpper det till byggbolag i Marievik?
Skisserna som publicerats på kommande Marievik ser ut som utkanterna av Manhattan med flertalet höga och stora byggnader tryckta mot varandra. Naturligtvis vill man åt sjöutsikten och vyn mot Södermalm, men blir det på bekostnad av arkitekturen i övrigt likt Årstadal? Mycket talar för det då skisserna visar snarare på att man utgått från en ensemble snarare än flertalet enheter som skapar en ensemble. Ur den arbetsmetodiken blir det plattare.
Trots soldis och de fyra årstiderna ser skisserna avmätt tråkiga ut med klossiga byggnader med mindre charm än en papperspåse från ICA. En kavalkad av de senaste 20 årens utveckling från sovjetisk gråputs (Liljeholmstorget) till lite mjukare sten/tegelfasad som lättar upp en smula. Tyvärr så är den trevande och ängsliga arkitekturen mest beroende av att den gemensamt skapar ett sorts motiv, men byggnaderna i sig håller inte.
Årstadal möts upp av Tanto på andra sidan vattnet. Referenspunkterna är färre och friare när det kommer till hur stadsmassan kontrasterar parkland. I Marievik så möts det upp av Bergsunds Strand/Hornstull vars brokiga byggnadsmassa skapar en trivsam harmoni. Mot detta sätter man alltså en skyksrapestad. Kommer det inte att se märkligt ut?
Bergs Sundstrands brokiga men trivsamma och populära kvarter skal mötas upp av en ett höghuskluster. Missar vi inte en del av Stockholms karaktär då? Fotot visar utsikten från bron till Hornstull med det äldre stationshuset.
Det finns redan ett intressant kvarter i anslutningen till Liljeholmen med arkitektur som spänner över ett helt sekel och visar på hur bra vardagsarkitektur kan bli i relation till varandra. Huvudnumret är det stora kommunalhus som stod klart 1906 som byggdes som en centralbyggnad med flerfunktionalitet. Men även det äldre Katrinebergs gård från 1770-talet utmärker området i dag tillsammans med den charmiga gatan Liljeholmsvägen som bidrar med ett spektra av arkitekturepoker. Varför inte spinna vidare på detta som gör det trevligt? För folk tycker om när det är trevligt, charmigt och omväxlande. Kolla bara Hemnets toppförsäljningar och hur och var de ligger.
Brännkyrka kommunalhus, Liljeholmens municipalsamhälle, uppfördes 1904–1906 efter ritningar av Dorph & Höög Foto: Patrik Nylin
Det är inte nödvändigt att bygga grekiska tempel i Marievik, men kanske leka med formen och gå utanför rådande konvention? I Sundbyberg har vågat och hittat en vacker övergång mellan det äldre och det nya. Där har man skrivit in bågformen i flertalet centralbyggnader och det mjukar upp. Sundbyberg tog ett större grepp över hur staden skulle växa och försköt centrum från Tulegatan till Järnvägsgatan och det har lyckats. En del av tilläggen är problematiska men det är sättet man tagit hand om utbyggnaden som är intressant samt det identifierade behovet av nodbyggnader som skapar stämning som är lyckat. Marieviksplanerna visar tyvärr på en mer traditionell, ekonomisk lösning.
Skissbilder för ny central i Sundbyberg. Moderna byggnader med moderna former men omsorgsfullt utformade skapar en helt annan känsla än det som vanligen dyker upp och ger känsla av ”reahörnan”.
Ängsligheten ligger återigen i sökandet efter en stil. Sedan några år har det gått i bättre riktning med inspiration av amerikansk 1950-talsarkitektur. Exempel på dessa återfinns exempelvis i Sundbyberg och Hagastaden. Men få av byggnaderna är stjärnor, men det marknadsförs som det. Det måste vara utmattande att vara arkitekt med kraven att alltjämt skapa i skuggen av stjärnorna, och sällan få medlen att göra det fritt och till sitt eget. Som det som föreslås i Marievik.
Ett lyckat höghus i Sundbyberg. Variation, berättelse och överraskning.
Till sist en aspekt som egentligen borde stå först: vem ska bo här? Det senaste decenniet har inte bara präglats av stjärnarkitektddrömmar, höga hus och storskaliga byggnader, även lyxen står i centrum. Hagastaden vimlar av stora badrum i gråsvart marmor, tillägg i utanförskapsklassade förorter andas också lyx. För vem villm inte ha det? Men vem vill egentligen betala för det, eller vem kommer att ha råd? I slutändan blir det en fråga om homogena bostadsområden där personer med samma socioekonomiska situation kommer att bo. Barn med samma blick på världen möts samtidigt som sprickorna mellan de som inte kan välja sjöutsikt och lyxiga badrum blir milsvida. Är det ett sådant samhälle vi egentligen vill ha? Alla vet att detta inte fungerar i längden, då vi redan har erfarenhet av det de sista 20 åren. Kampord som integration, mångkultur och ett nytt Sverige politikerna svänger sig med faller som barren från julgranen i mellandagarna. Planerna för Marievik borde styras om till ett långt mer integrerad idé, bådearkitektoniskt, mänskligt och för en ekonomi som håller övertid.
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!
