Neo-belle époquen är över

Vi är mer kända än någonsin med världsmedier för våra fötter då vi valt en annorlunda ”lock-down”. Internationell paria kanske är rätta beskrivningen nu.  Inte ett ord om Tors Torn eller guldbroar, ens innan coronaepedemin, trots vilda förhoppningar om världsomvälvande arkitektur. Går vi en byggbaksmälla av rang till mötes där hjulen snurrar på i samma goda takt som innan?

De senaste 15 åren har vi gått från ett kärvt ekonomiskt klimat till en frodande neo-belle époque där vi sökt endast det bästa och unnat oss det. Det har tagit sig uttryck i eleganta restauranger, otaliga resor, inredningar, kläder och allmänt prylköp. Höga hus, högst i Norden! Och det pinsamma ”världsklass” som endast indikerar att självförtroendet och självtilliten faktiskt är på noll. Därtill oändliga diskussionsaspekter och perspektiv knutna till individen, oftast i med en samhällskritisk agenda som på arkitekturspråk översattes till att inget kunde värderas skönhetsmässigt eftersom det var så individknutet. Eller konservativt. Eller kolonialt. eller nå´t.   Ändå gillas samtidsarkitekturen knappt alls bland folk. Fult och tråkigt brukar det benämnas. Jobbigt. Och dyrt.

De senaste decenniet och lite till har Sverige lyckats undvika stora svackor i ekonomin. Vi har blivit många fler och mera bostäder, arbetsplatser skolor etc behövs. Recepten för hur man bygger dessa har varit många och tyvärr ganska dåliga.  Det byggboomas och maxtaxas. I högkonjunkturer finns det inget ände på uppfinningsrikedomen, eller de fördelar man ger till entreprenörer. Exempelvis ”Hobo Hotel” på Brunkeberg, Peter Stordalens hotellsatsning, som tilläts bygga på flera våningar på ett redan för stort och daterat hus. Byggnaden höjer sig som en mörk låda över hela Stockholm. Idag lika dum som tom.

Till detta kan all kärlekslös och fantasifattig arkitektur som byggts en mass i Stockholm och andra svenska städer. Där har man mest diskuterat ”mötesplatser”, inte hållbar arkitektur och nedärvd kunskap om hur man planerar. Bara bygg och experimentera. Den som betalt mest för tomten fick rådande stadshusledning att le. De som ville sätta Stockholm på kartan fick dem att hoppa av glädje.

Så kom corona. Plötsligt sopades det mesta undan och allt handlar om överlevnad, ekonomi och nationell säkerhet. Det sätter saker i perspektiv. Är det så viktigt för Stockholm att ”göra avtryck i världen”?

En månad in i coronakrisen kommer bankerna med egen information. Vi går inte in i en lågkonjunktur, vi möter en depression. Vad händer med lyxbyggena nu? en del har lutat sig tillbaka och tänker att det kommer inte ske en expansiv utbyggnad eftersom det inte kommer att finnas pengar. Borta är tiden när folk köpte in sig i hus som inte ens var byggda. Borta är tiden när varje kvadratmillimeter av vattennära ytor skulle bebyggas. Byggstopp?

Lågkonjunktur eller depression behöver nödvändigtvis inte betyda motsatsen. Historiskt har vi sett hur vi försökt bygga oss ur kriser. Faktiskt har fullgoda och vackra byggnader rivits som arbetsmarknadsåtgärder under krisåren på 70-talet. Som politiskt krafttag så byggde man dessutom 1 miljon bostäder från 1965-75. En effekt av rekordåren, högkonjunkturen efter andra världskriget fram till oljekrisen 1973.

Högkonjunktur som möttes av depressionsliknande lågkonjunktur. Men man fortsatte bygga. För att hålla planen och för att hålla igång hjulen. Man byggde klart flera av de förorter längs de nya tunnelbanelinjerna.

Exempelvis Tensta som i sin är ett exempel på hur välfärden blev blind inför att skapa trivsamma områden. Millimetrar och repetition fick vara ledord likväl som kollektiva behov. Förhoppningar om en ny, frisk och härligt engagerad medelklass boende i området kom på skam redan efter 10 år och in flyttade de fattiga. 40 år efter invigning  kallas området för ”utsatt”. En helt sanslös utveckling och temperaturmätare på politisk strutsbeteende.

Det fanns starka röster som varnade för dessa områden. Att politiken inte skulle vara så förälskad i sina utopiska scenerier. Och kritikerna finns idag med. Men kommer man att lyssna? Problematiken är att det kommer bli än svårare att påverka i svåra tider. Man samlas runt en nation, en kraft etc. Individen blir inte så viktig och stortag kommer att tas.

Tyvärr så kommer antagligen allt färre exempel på god arkitektur och planering se dagens ljus. Än mer kärlekslös lådarkitektur med standardmått på allt från dörrfoder till balkongräcken kommer att byggas. Kanske inte miljonprogrammet, men vi har andra referensramar idag.

En ljusning i trendspanandet är att man under 1990-00-talen återskapade trivsam arkitektur i Stockholm. Kvarteret Elefanten revs helt 1967 för att ge plats åt ett parkeringshus (färdigt 1973). De som minns huset gör det nog med fasa eftersom det utgjorde ett vakuum på den redan hårt sargade gatan. Det revs igen och man byggde bostäder i en varierad arkitektur. Få reflekterar idag över att det är sena tillägg.

Dock var 90-talet en kraftig brytpunkt på många plan. Det heliga folkhemmet fick sina kritiker bland kulturfolk. Masskulturen runt att vara just ”svensk” eller tillhöra en klasslöshet fick ett abrupt uppvaknade. Vi kunde inte alla klämmas in i trevliga 80 m2 med balkong i sydläge eller på en rektangulär villamatta. Individualismen var viktigare.

Men vad händer nu? 2010-talets storslagna torn börjar rämna. Oscar properties verkar gå i konkurs och vem vill köpa bostäder i en bostadsmarknad som kan komma att hamna i fritt fall om uppsägningarna fortsätter? Höghus verkar återigen vara symboler för en överhettad marknad, inte lösningen på bostadsbrist. De lär bli en besk påminnelse i lång tid framöver och över stadens siktlinjer hur kortsiktigt man tillåts tänka. I efterhand kanske en rad trevliga kvarter med långt lägre kostnad hade varit att föredra, typ bygga vidare på Röda Bergen-konceptet än tvärtom.

De senaste decennierna gjorde människan gudalik. Vi kunde få och skulle ha allt. Gammal kunskap var till för högerspöken som ville manifestera sina döda tankar i kolonner och krumelurer. Deras konservativa byggdrömmar skulle dra oss rakt tillbaka till upptakten av andra världskriget. Minst. Alla andra skuttade runt i en värld av regnbågar och prisutmärkelser som började med ”årets-”och dansade runt guldkalvar i 100-meters torn i betong. Vägen var framåt och uppåt precis som rekordåren. Idag står många bostäder i Tors torn tomma. En vattenskada i 50-miljonersklassen gör det omöjligt att flytta in för en del som köpt. Snart kanske räntorna går upp. Var det verkligen så omtänksamt av dem som drev igenom dem?

Neo-belle époque drar sig mot sitt abrupta slut. Vänner som förr inte kunde sluta att prata om hur de skulle bygga om sina lägenheter med marmorliknande klinker, gröna kök och ny stucktur börjar använda ordet ”hållbart” i var och varannan mening. ”Badrummet? hur ofta skall jag vara där? Det får se ut som det gör, nya handdukar kanske?” ”Köket? Äsch vi målar om luckorna”.  Forna stora rum blir avdelade till små sovrum: ”Vi klämmer ihop oss, det är mysigt!”. Far from neo-belle époque.

Corona fick världen att vakna upp ur sin instagramhypnos och inse hur skör den är. Tillfällig manifestation av smått hysteriska framtidsdrömmar är inte det hållbara för framtiden. För om coronakrisen skulle dra ut än längre, bli än svårare – vem har råd med framtidsdrömmarna då? Belle époque gav världen ett arv av skönhet och kvalitet som över tid har säkrat sin plats. Paris är bästa exemplet på detta. Neo-belle époquen har inte samma grunder- den baseras på slit-och-släng och det slarvigt respekterade ordet ”design”. Har vi råd att fortsätta med det?

 

.