Nytt och fräscht har blivit synonymt med kallt och anonymt. De senaste 10 åren av stadsbyggnad har lämnat lite åt ”Sköna hem” att skriva om. Nu finns chansen att göra rätt. Slakthusområdet planeras och förhoppningsvis blir det inte bara en i raden av enklaver i Söderort eller ”Söderstaden” som det numer kallas.

Längs Bolidenvägen som leder fram till Slaktuhusområdet finns fortfarande en räcka mindre industribebyggelse från förra sekelskiftets första decennier i kvarteret Renseriet. Idag finns främst små verksamheter inom mekanik. Mycket trevligt, speciellt när man betänker de enorma byggnader som svepte in med globenområdet på 80-talet. Byggnaderna i kvarteren är visserligen anfrätta av tiden, men är förskräckligt söta med sina prång, tillbyggnader och stundom pittoreska bakgårdar. De stammar från en tid då man inte tänkte förort utan centrum. En stadsgata, verksamheter, en skola och egnahemsoråden. En småstad oavsett industri eller inte.

Detta bröts upp under 30-talet men återvände under 40-50-talen. Tyvärr fungerade de inte över tid inte som småstäder, kanske för att de i grunden saknade stadskänsla eller var byggda efter samtidens behov. Områdena runt Gullmarsplan var väl anpassade för hemmafruar som behövde mindre butiker att handla i. I takt med att samhället förändrades blev dessa områden omoderna i sin ursprungliga form och slutade fungera som de var tänkta. Idag är de främst bostadsområden och butikerna förvandlats till kontor, frisörer eller ibland bostäder.

I storsatsningen runt Slakthusområdet verkar inte beröra denna lilla del, men inte heller lyfts den fram i några dokument. Som planbilderna visar kommer en massiv bebyggelse ske alldeles intill och det behövs mer än de få – idag enligt plan – bevarade byggnaderna i området för att få till det där stadsmyset man utlovar.

 

 

Det mesta av Johanneshovsområdet är bebyggt från 30-talet och framöver i skinande folkhemsfunkis, vilket är urtrevligt. Smarta och vackra parksystem knyter samman bostadsområden med mer än välritad arkitektur. Det är populärt då priserna är förhållandevis normala, kommunikationerna perfekta och närheten till stan bra.

Det som drar ned är trafikbrus från ett hårt misshandlat trafiklandskap som skär kors och tvärs genom bebyggelsen och ibland lämnar den helt identitetslös. Områden som ligger mycket nära varandra känns långt isär och är svåra att upptäcka. Det verkar som om man hellre byggde vägar här än hus under senmodernismen.

Monument över 1989

Brytpunkten kom med drömmar om La Défense i Paris och vårt Globen, men blev liksom aldrig bra. Varken i Paris eller Stockholm. Globen har en mer än slö galleria som känns lika 1989 som byggåret och lider samma problem som Årsta torg då man lade in otalet samhällsfunktioner i några få byggnader. Det fungerar som en svamp och låter inte något stadsliv utanför ta fäste. Ett blåsigt torg utanför hjälper inte heller till. Den och intilliggande arenor fungerar för events men inte det vardagliga lunket. Monumentaliteten hos Globen ger sig bäst på avstånd. Det blir ett minne över 1989 års sökande stadsbyggnadform. Ett sökande som nu behöver stöd hos Slakthusområdet för att kanske kunna fungera på riktigt.

De kvarteren som blomstrar är fortfarnde på andra sidan motorvägen och tillhör 1940-talskvarteren med lummig natur och trevlig arkitektur där flera restauranger öppnat, de flesta asiatiska. Detta måste kännas lite snopet efter 31 år.

Därför är det viktigt att lära sig av exempelvis globenmisstaget och ta vara  bolindenkvartern och poängtera de kvaliteér de medför.  För att inte tala om hur viktigt det är med lokaler som tillåter mindre företag av spridda verksamhetsområden att finnas kvar. En krass tanke är att dessa verksamheter antagligen i snabb takt ersätts med kaféer och specialbutiker, men kommer på skapa en unik miljö till det industriella byggandet som antagligen kommer att utmärka Slakthusområdet.

De senaste decenniets byggprojekt har präglats av någon sorts innovativ idé om hur man bygger ny stad. Man provar lite klassiskt, lite modernistiskt och hoppas på det bästa. I de flera fall har det blivit trånga gator med höga hus. Befintlig bebyggesle har rivits eller reducerats till små paranteser som i Hornsberg. I Hagastaden rev man undan Klocktornshuset och övriga stationsbyggnader och lämnade en ödslig känsla efter sig.

I Slakthusområdet har flera påpekat att det är viktgt att bevara så mycket som det går av karaktärsbebyggelse för att snabbt få till en lyckad plats. Det saknar nämligen Liljeholmens och Hornsbergs strandlinje och att befinna sig i stan som Hagastaden. Det gör området sårbart utifrån en trivselfaktor. Det har inte heller Midsommarkransens gulliga hus och krångliga gator.

Johanneshov må ha gott om gröna platser men är förskräckligt misshandlat av trafikledspaghettin och frånvaron av självklara centran, förutom Gullmarsplan, gör ett så tort projekt extra känsligt. Själva årstaområdet är i sig mycket utspritt och inget direkt utflyktsmål. Detta skall i sig förvandlas till något som marknadsförts som Central park (det gjorde Hagasataden med).

I slakthusområdet kommer man att behöva karaktär så det smäller. Bara boende kommer inte att utgöra en ekonomi för restauranger och butiker. Det krävs att man vallfärdar hit.

”Why?”

Inom marknadsföring för profilering av en vara, organisation eller företag behöver man svara tydligt på frågan ”Varför?” eller ”Why?” som man säger inom reklambyråvärlden. Om man kan defineiera detta ”why?” innan man ger sig i kast med att kommunicera och försöka sälja varan är man i princip hemma. Kunden behöver nämligen veta varför den skall köpa produkten. Är man det minsta dimmig på den punkten kommer man med all säkerhet få problem. Bostäder och köttrestauranger räcker inte. Platsens identitet måste garvas fram med största finkänslighet om det skall klara sig över tid och kunna förändras efter samtidens behov.

Staden verkar ha jobbat mycket med detta angående Slakthusområdet och konceptet verkar kunna fungera. Åtminstone just nu och med en ekonomi som hushållen har. Men vad händer om det blir kris och restaurangbesöken sinar?

 På de inspirationsbilder staden lämnat på sin hemsida får man ha ganska mycket fantasi för att förstå. Vissa av dem mer än andra men klart är att en hög, klossig arkitektur kommer att dominera med de äldre byggnaderna som miljöskapande, både till form och verksamheter. 

Tittar man återigen på själva plankartan så inser man att det verkligen behövs att ta in närområdena. Allt blir mycket centraliserat runt de gamla slakthushallarna. Ett högexploaterat område i sig kan verka som en enklav och antagligen kommer man med tiden att rikta blickarna mot Bolindenvägen och antagligen riva och bebygga den. Och det är då man går miste om många år av etablering och skapande av trevlig stad. För det är så det benämns nu på Stadens hemsida: Söderstaden.

Än verkar inget sagt om de vittrande skönheterna på Bolindenvägen. Krass av erfarenhet så hopar sig orosmolnen och förhoppning om dess kvaliteter  uppmärksammas husen innan de hamnar på en rivningskarta för att skapa ”ny stad”. Globen och flera av Johanneshovs och Årstas områden visar att det inte är lätt att skapa hållbar stad hur mycket man än försöker definiera framtiden.  Än känns inte ”Why?” helt besvarat.

---

Matti Shevchenko Sandin

Kommentarsregler: För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.