Bågen åter i bruk – Slakthusområdet

Stadshuset har proklamerat att nu får det vara slut på snabbritad och billig arkitektur . Stockholm håller på att skönhetsmässigt förblöda och  bli vilket snabbköp som helst i världen. Och visst ser man små tecken på rebeller i den oändliga raddan av spöken från 60-70-talen. Den här gången i Slakthusområdet intill Globen. Den så farliga bågen och cirkeln har börjat få en renässans.

Det fanns en tid när beröringsskräcken för allt som var runt eller böjt inom arkitekturen lamslog arkitekter. Sådant gick liksom inte att inkorporera i tankemönstret alls. Möjligen var det klavertrampen under 70-90-talens postmodernistiska arkitektur som fortfarande gjorde sig påminda. Denna reaktion på repetitiva lådstäder som växt fram under modernismen. Då, när det kändes som att en ny mer komplicerad värld växte fram ville man skapa trivsel via att inspireras av klassiska element utan att följa deras reglemente. Resultatet blev en sorts uppsminkad version av senmodernismen med gigantiska välvda glastak, gärna lika onödiga som illgröna portiker och käcka kakelplattor om fyra i bjärta färger mot blekt tegel och metallfönster med fuskspröjs. En annan kritiker belyste att ha fascismens version av monumentalarkitekturen som låg som förebild. Men så var det Yuppi-tider där allt åtminstone skulle ge sken av lyx och ”klass”.

I efterspelet till detta kom rädslan för att göra ännu flera cirkustrix för att få kommunalhusliknande byggnader lite mera festliga. En del kanske blev lite mysigare, men intetsägande. Priserna på Hemnet vittnar om att det kanske inte är förstavalet av lägenheter hur bra de än ligger. Man hade inte reviderat felen från föregående epok. Resultatet inom bostadsarkitekturen blev att  många av bostadshusen såg ut som fasadskrapade och energieffektiviserade byggnader från sekelskiftet – den sämre sorten. Bågen och det runda fönstren fick bära en del av skulden och blev lite av ett skämt. Något som passade för de lågättade typhusarkitekterna på villanivå. Ni vet, sånt som folk vill ha..

Arkitekterna återvände till den mer pålitliga kuben som älskas av byggsystem och logistiker. Men så nu händer något. Politikerförakt har kanske inte bytts ut, men förakt för arkitekter har blommat upp. De som inte nämnvärt ifrågasattes blev snabbt måltavla för stora skaror med kritiker. Inte från finkulturen utan från brukarna, medborgare och folket. Topplocket gick när nya Nobelcentret skulle förläggas på Blasieholmen och designades likt ett värmekraftverk. Lådan hade nått sin absoluta gräns. Det avskalade och kyligt intellektuella var inte längre begärligt. Det blev en skabbig affär både för politiker och arkitekter. Industriarkitektur var inte det samma som ett trevligt och spännande museum. Om man nu inte i funktionalistiska termer ser människor som små maskindelar. Så kuben/lådan fick en rejäl törn. Folk betalar inte för arkitekters våta drömmar. Folkvill ha trivsel  och de senaste 20 åren har man knappt knäckt den luriga frågan alls, hur man än försökt.

 

 

Så dyker plötsligen bågar och runda former upp igen. Den här gången i Slakthusområdet. Inte som groteska påbyggnader utan inskriva i byggnadens form. Kanske finns det fortsatt en viss trevande i anslaget men visst ser det charmerande och flirtigt ut? Om man jämför med grannbyggnaderna ser det renat av kärvänligt ut och bjuder till in blickfång. Slakthusområdet är komplicerat då det ligger nästgård till Stockholms största postmodernistiska manifestation: Globen. Och hitintills har jag inte träffat någon som hyllat hela komplexets skönhet eller charm. Om det nu finns någon. Det gör sig bäst på håll. Slakthusområdet ligger även i trafikspaghettin söder om stan där det är svårt att hitta ro i lummiga parker intill vatten. Det behöver det där lilla extra som inte automatiskt uppstår, hur mycket man än vill härleda det till Meatpacking District och Hell´s Kitchen i New York.

Det går att inkorporera mjuka former i ny bebyggelse. Det behöver inte vara rundade hus som Wingårdhs på Hantverkargatan som skall utmärka sig mot de äldre med 90-gradiga knutar. Allt behöver inte vara en reaktion på något annat utan helt enkelt skapande av trivsam vardagsarkitektur som håller över tid. Kanske är det också länken som behövs i Slakthusområdet där man sparat ut flera äldre byggnader för att skapa en sorts kontinuitet och lyfter stundom fram dem i det nya för att brottet inte skall bli för hårt. Bra början iallafall. Förhoppningsvis drar man tillbaka lite fler traditionella lådbyggnder till fördel för kreativitet. Vem vet – kanske blir vi världsledande inom detta återigen?

---

Matti Shevchenko Sandin

Kommentarsregler: För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.