I Tidningen Arkitekten tar journalisten Tomas Lauri upp ämnet likriktad arkitektur under rubriken”Därför blir det likriktat”. Artikeln handlar i korthet om de standardiserade byggkoncept byggbolagen använder sig av för att producera nya bostäder. Under Hammarby Sjöstads tid arbetade man på spekulation, det var inte säkert att det skulle gå hem, medan man idag säljer bostäder med färdiga koncept som Brighton, Lissabon och Milano som inredningsstilar innan de ens är uppförda. Lauri konstaterar nyproduktionen är hårdstyrd när det kommer till fasader där inga fantasifulla koncept råder:
”Alla som ritar för JM gör det idag efter en manual, där mycket är bestämt på detaljnivå. Taknockar, takutsprång, fönsterplaceringar, bröstningar med mera. Filosofin är enkel. Varför rita en taknock på flera olika sätt om det visar sig att de flesta lösningar är svåra att genomföra bra? Varför inte hellre slå fast en gång för alla hur man bäst löser en viss detalj?”‘
När byggbolagen har velat vara kreativa som i Årstadal och fått backning av politikerna verkar det inte finnas någon medelväg alls. Man har då återvänt till det enklare konceptet. Problemet är att det som byggs står kvar och utgör en en del av staden. Sekvenser av spännande rum ersätts med likriktning och lägsta möjliga insats till högsta vinst gäller samt att politiska löften infrias. Läs hela Tomas lauris artikel i Tidningen Arkitekten via länken nedan.
Läs Tomas Lauris artikel i sin helhet genom att klicka på länken.
Stockholms stads infosida om Annedal
Det är bara för sorgligt alltsammans. kan inte staden sätta större press än så här? Dela upp sin mark kanske, högre krav, som man skall ha i innerstaden? skulle de själva vilja bo så här, patronerna på byggbolagen?
Med risk för att upprepa mig i detta så kan jag inte annat än hålla med Tomas Lauri. Jag kan dock tillägga att rädslan för att inte få jobb så undviks allt av stilblandning. Det skulle mycket lätt kunna göras att vartannat hus fick t ex spröjsade fönster och annat takfall och djärvare färgsättning, men detta suddas snabbt bort från ritningar då det betraktas som kitschigt. Åtminstone heter det så. Att arbeta med en hand bakbunden är tråkigt, men enkelt. Det är lätt som arkitekt att skylla allt på byggbolagen, men ingen direkt tydlig kritik inhouse, utan man knotar på. Naturligtvis vill alla ha jobb, men kanske är det dags att satsa på en tydligare och mer flerriktad arkitektur än den som idag växer upp som anonyma och karaktärslösa bostadslängor. Annedal är inte ensamt, det finns t o m roligare arkitektur där än flertalet områden som byggts till i innerstaden.
Det är i alla fall stiligare än 50-talets dödtrista förortsmassarkitektur, för att inte tala om miljonprogramserans. Men några byggnader som går till arkitekturhistorien kommer vi nog inte att få se så länge det här systemfelet inte är tillrättat.
Lösningen är att bryta byggoligopolet. Ändra plenbestämmelser som gör det möjligt för mindre företag att slå sig in på marknaden.
Ett exempel är att inte tillåta ett enskilt bolag få bygga ett helt kvarter på egen hand. Detta gick ju bra då det begav sig för 80-140 år sedan. Eftersom vi idag har kunskkap om tillvägagångssättet då borde det inte vara någon omöjlighet.
Det är sant att det ser bättre ut än milijonprogramet, men knappt det. Tråkigt tryggt och passé.
I decennier har man klagat över hur trist man anlagt förorter. Mycket handlar naturligtvis om hur de är planerade. Finns det möjlighet till verksamheter, en naturlig och spännande samlingsplats, har man arbetat med identitetsskapande och platsens historia? I mycket kan man svara nej på det som anlades under 1960-talet och framåt. Estetiken är dock en stor bov i dramat då de flesta finner enorma prefabricerade betonglådor på fotbollsplaner med långa avstånd till täthet tämligen ointressant. Det är därför märkligt att man gång efter annan återvänder både till dess etstik och form. Utspridda hus som ska bli spännande genom balkoger? Port till Stockholm? Googlade upp deras försäljningssida och blev än mer övertygad om att man erbjuder grisen i säcken. I det här fallet heter grisen ”Slentrian”. Tack Lauri för du belyste detta!
De bostadsområden som byggs idag kommer om 30-40 år anses vara lika trista som dagens miljonprogramsområden. Då kommer alla vita hus som byggs idag vara smutsgrå och fula. Kommer vi då att göra skillnad på tex Hammarby Sjöstad och Akalla?
@Håkan
du har rätt. Man måste våga tänka om, tänka nu. I Stockholm tittar vi alltjämt bakåt, eller lite för lite bakåt isåfall. Skippa moderismen, vi har rett ut den tillräckligt.
Efter en vårpromenad så kan jag konstatera att man lyckats ganska bra i Sickla men Årstadal är alldeles förskräckligt. Ser ut som en broschyr från 60-talet. Tråkigt, Stockholm är anars en av de vackraste städerna i världen så varför inte försöka hålla linjen ut?
Jag tycker Sven-Harrys kvalar fint in i artikeln ovan.
gick runt i Hornsberg och undrade smått vart jag var, i nån förort på 60.talet med några töntiga höghus och diverse kataloghus. Och det ligger nära vatten, å bad och i princip i stan och så gör ma –ja? vad blev det?