”- Att använda sig av ornamentik inom arkitektur, det är ju som att gå tillbaka till användandet av blodiglar inom läkekonsten!” deklarerade en studerande vid arkitekthögskolan i Stockholm för mig en gång för ett par år sedan. Uttalandet innehåller ekon från arkitekten Adolf Loos berömda bok ”Ornament och brott” från 1908, men framförallt ryms i dessa ord en djupt förankrad föreställning om att stilhistorien är en linjär utveckling, som går antingen framåt eller bakåt, och där allt som kan räknas till det förgångna blir förbjudet och nästintill moralvidrigt.
Föreställningen om denna linjära stilutveckling är långt ifrån ny. Redan under 1800-talets våg av historiserande arkitektur fanns det många som undrade varför arkitekturen inte hade samma revolutionerande utveckling som teknik och maskiner under industrialismen. Den framstegsoptimistiska övertron på att allt nytt var någonting bra skulle även anläggas på arkitektonisk stil, och lade grunden för denna allt sedan dess dominerande föreställningen om att arkitekturen måste distanseras från allt i det förgångna. Allt annat vore ett brott, ett steg bakåt i arkitekturens evolution.
Ur Franz Sales Meyer ”Handbok i ornamentik”, 1895. Även om man är motståndare till allt vad äldre ornamentik heter, så kan man ända fråga sig var denna kraft i uttrycket, de olika stämningarna och intrikata kompositionerna finner sin motsvarighet idag? Var kan vi hitta samma variation i uttrycksmöjligheten?
Denna uppfattning har under hela 1900-talet använts som en taktik för att misstänkliggöra och motivera förstörandet av alla former av arkitektoniska uttryck som inte ansluter sig till den internationella modernismen. Idag används den visserligen inte längre för att förringa kvaliteter i redan existerande äldre arkitektur, men däremot ligger den kvar som ett allvarligt hinder för arkitektens frihet att söka inspiration. När man kategoriskt utestänger i princip allt som skapats innan och utanför den modernistiska skolan, berövar man arkitekturen en frihet och öppenhet, som i själva verket kunde vara en fantastisk möjlighet att experimentera och driva arkitekturen till nya höjder.
För vad det linjära tidsbegreppet inte tar hänsyn till, det är kvalitet. Det finns ingen garanti för att man skapar arkitektonisk kvalitet bara för att man håller sig inom ett uttryck som uppfattas som modernt, lika litet som man genom en helt igenom tillbakablickande arkitektur kan garantera kvalitet. Kvaliteten ligger inte i antingen nytt eller gammalt. Den finns i de känslor och stämningar en byggnad väcker, oberoende av deras tidsplacering. Skönhet, kvalitet och även funktionalitet kan inte enbart mätas i sin kronologi, även om många medvetet och omedvetet håller fast vid detta tänkande. Dörren till hela det historiska stilförrådet är stängd och medverkar dessutom till att arkitekturen stilistiskt står ganska stilla – precis det man från början var rädd för.
I modevärlden har man inga problem att hämta inspiration från andra epoker och förvandla dem till samtidenliga plagg. Bilden visar Alexander McQueens bröllopslkläder.
Särskilt märkligt ter sig allt detta vid en jämförelse med andra konstarters förhållningssätt till eklekticism och tillbakablickande. Inom mode, konst och musik är det inte alls tabu att låna, inspireras eller till och med kopiera – så länge resultatet visar att det handlar om att man letat efter ett kvalitativt uttryck oberoende av dess eventuella daterbarhet. Pastischer, stiltrogna efterföljare eller eklektiska uttryck inom andra konstarter anklagas mycket sällan för bristande originalitet – det är istället ett fenomen specifikt för arkitekturen.
Det enda ”eklektiska” som tillåts idag är stilar som exempelvis nyfunkis, som dock knappast känns som ett djärvt tillbakablickande lika mycket som en intern hyllning till redan överetablerade modernistiska ideal.
Den neurotiska skräcken inför allt ”omodernt”, som samlas under arkitektelitens och stadsplanerarnas mest hatade och fruktade ord – pastischen – är mycket stark men samtidigt motsägelsefull. Skulle man exempelvis granska stilutveckligen i Sverige de senaste årtiondena, kan man konstatera att den i jämförelse med andra tiders stilväxlingar framstår som rätt odramatisk eller till och med händelselös. Variationer på det modernistiska temat, bestämda av byggindustrins i dess följd mycket begränsade uttrycksförmåga, kunde kanske vara en sammanfattning. Lite halvtrendiga färginslag och någon fondvägg här och där. Inget ”nytt” under solen – egentligen. Ändå tror man att man står för någonting modernt eller nyskapande, och fortsätter att förbjuda allt annat.
Stockholm Waterfront, fasaden mot Klara sjö. Även om det känns nytt i jämförelse med vad som fanns här innan, så kan man fråga sig vad som egentligen är nytänkande eller ens kreativt i detta bygge. Det är påkostat och ambitiöst – men samtidigt så är den lite experimentellt utformade metallkronan ett talande uttryck för vilken massiv och oerhört konservativ konventionalism som råder i vår arkitektur, när denna respresenterar det vildaste och mest konstnärliga våra byggnadskonst för närvarande förmår att producera.
Jämför man åter med dynamiken inom andra konstarter, framstår den svenska arkitekturen som närapå helt stillastående. När så ett visionärt och spektakulärt nybygge ska förverkligas så blir det ofta, som i exemplet Stockholm Waterfront, ett ur stilevolutionärt perspektiv synnerligen ointressant resultat, som med lite god vilja skulle kunna sammanfattas som standardiserad 90-talsminimalism med några tafatta skulpturala inslag som knappast känns verkligt moderna på 2010-talet. Men det godkänns ändå av arkitekt- och stadsbyggnadsetablissemanget, mest för att det håller sig på rätt sida om den helt godtyckligt satta gränsen mellan det moderna och omoderna. Det har det kronologiska på sin sida – inte speciellt mycket mer. Men det är allt som krävs.
Samma sak gäller för de projekterade skyskraporna Tors torn, som är ett tydligt exempel på hur arkitektonisk kvalitet förväxlas med ett slags falskt nyhetens behag och uppvisar brist på både originalitet och det eftersträvade nytänkandet. Skyskrapeprojektet har i det stumma uttrycket vissa likheter med Paul Hedqvists Skatteskrapa på Götgatan från 1959, eller, som Skönhetsrådet lyft fram, näst intill ett plagiat av Embarcadero Center i San Francisco. Lyckligtvis är nu åtminstonde fasadernas utformning tänkta att omprojekteras, men exemplet illustrerar ändå rätt tydligt vår tids arkitektoniska kris där en djupare förståelse för arkitekturen som en levande konstform lyser med sin frånvaro.
Det kommer nog att ta tid innan detta svartvita antingen-eller-tänkande börjar förändras. En väsentlig praktisk skillnad som byggnadskonsten har jämfört med konst, mode och musik är att den behandlar mycket större mängder material och kräver en annan arbetsinsats. Men dess dekoration och gestaltning behöver trots detta inte kvävas av snäva tidsföreställningar. Om fördomarna nyanseras och kan förmå både arkitekter och allmänhet att inte bara stirra sig blinda på daterbarhet, kan större tolerans, mångfald och kreativitet få arkitekturen att blomstra och på ett bättre sätt ge vår tids människor en möjlighet för uttryck.
Svante H. Tirén
Hur ser du på arkitekturens beständighet i motsats till modets, musikens och konstens föränderlighet i dagens strävan efter hållbarhet? Kan begreppet ”tidlöst” förvirra ytterligare när vi vill uppnå kvalitet?
De ideal som jag oftast hör talas om framhäver en ”ren” livsstil (fri från smuts, gifter, ångest, etc.) där naturen får ta större plats. Vår oro för framtiden framkallar en ängslighet där symptomen är ambivalens och ovilja till att ta beslut vi inte kan stå för – beslut som inte speglar den rena livsstil och ideal vi eftersträvar.
Trots det får jag känslan av att det är i gamla miljöer som är rika på ornament vi trivs och som vi attraheras av – ännu mer i kontrasterna mellan det utsmyckade och det rena. Naturens och det mänskliga intellektets oförutsägbarhet kan få bli till föränderliga uttryck, så länge de har en ren bas att bygga på – liksom en målare och den rena vita duken. Den består, medan gestaltandet ändras och växer.
Kanske är det inte moderna och nytänkande vi vill vara, utan rena och fria?
Underbar text och precis på kornet. Vi är livrädda att inte tycka om ”stilrent” – ad nu det är. Sanningen är att stilarna slutade utvecklas på mitt 60-tal, efter dess har vi repeterat moderneismen med ett kort men kul undantag för postis, som kanske inte var helt lyckad men mest var det standardregler som satt emellan.
Om vi bara kunde få ett kvarter i exempelvis nyrenässans(behandlad med dagens tanke) vore jag glad, jo, överlycklig faktiskt så fler fick leva i fantastiska miljöer istället för moderaternas skolådor.
Fin text!
Att Tors Torn är en kopia är väl så typiskt över hela projektet – några anser att Stockholm inte är internationellt och globaliserat. Vi måste ha samma byggnader som i andra länder för att visa att vi finns. Varför inte ett Eiffeltorn på Odenplan och en Himmelska Fridens torg på Medis? Då blir vi väl riktiga världsmedborgare – eftersom det är den internationella arkitekturen och hur stora husen som avgör..
Annars håller jag med. Omslagsbidlen med Bonnierhuset borde vara på stadsbyggnadskontorets hemsida med frågan : Vill du bo så här? och jag misstänker att de flesta skulle säga JA! istället för de funkisartade områden som växer likt sly ur backen. Bygg ett 1800tals kvarter istället för omväxlingsskull medan arkitekturen funderar på nästa steg.
http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/sa-ska-kvaliteten-i-stadsbyggandet-sakras
Kevius borde lägga till den här texten till sin nya plan för hur Stockholm skall bli vackrare.
Håller med om det mesta. Fast tycker man likheterna mellan TT 2.0 och Embarcadero Center är så störande att den senare inte borde byggas så ska man veta att Stockholms arkitekter alltid plankat från andra länder.
Det finns i Stockholm liksom i de flesta städer byggnader som alltifrån inspirerats av eller direkt kopierar andra mer kända byggnadsverk – det är ju en central del av hur arkitektoniska idéer förs vidare och utvecklas, och inget som är specifikt för just Stockholm.
Men det går att plagiera, kopiera eller göra pastischer mer eller mindre själfullt, och när det gäller Tors torn så känns det knappast som att det är en innerlig arkitektonisk längtan efter Embarcadero centers speciella essens eller föredömlighet som stått till grund för likheten. Snarare är utformningen så kyligt konventionell att den, förmodligen oavsiktligt (?), blivit snudd på ett plagiat, och ett dåligt sådant. Embarcadero center blir som en förtydligande spegelbild av Tors torns tomhet.
Men ”planka” kan man gärna göra – bara man gör det bra, med värme och inspiration.
Frågan är väl närmast: bryr sig den vanlige stockholmaren om att Kungstornen är tydligt inspirerad av numera rivna Hanover Bank Building i NY, att TT är tydligt inspirerad av Embarcadero Center i LA osv? Bara det att man får en snygg och för Stockholm unik kåk i stället för en dussinlådbyggnad som inte är inspirerad alls är väl välgörande.
”En byggnads tomhet” – det låter som en floskel från tidningen Arkitektur. En byggnad kan bara vara tom om den saknar hyresgäster, och det kommer knappast något som byggs i Stockholms innerstad att göra. Talar vi stil så skulle det också kunna betyda att den totalt saknar uttryck men det kan man väl knappast beskylla TT för.
Nåväl, TT 2.0 hade fungerat för mig, jag tycker den är ganska elegant i sin utformning och ett klart lyft från den hemsnickrade version 1.0, den med de inverterade byggklossarna staplade ovanpå varandra. Version 3.0 blir säkert bättre. Vi får väl vänta och se.
En byggnads tomhet kan visst vara på ett filosofiskt plan. Allt behöver inte vara så byggbolagspraktiskt. Det finns själlös konst, arkitektur och litteratur.
Visst är det trevligt att inga hus står tomma, mindre trevligt att behovet är så stort och allra minst att byggbolagen utnyttjar situationen med att bygga trist, som om byggnaderna skall stå där i 10 år, och inte längre. Det är då vi verkligen skal diskutera ”En byggnads tomhet” eller varför inte hela stadsdelars tomhet, och speciellt hur denna formmässiga tomhet skapas i tramset runt 2 plagierade torn som med all säkerhet kommer att halveras.
Så då är det helt ok att fortsätta som alltid? Gammeldags kommentar. Kopierar även du när du ritar hus?
Naturligtvis bör kopiering inte vara ett självändamål, men det behöver inte heller alltid innebära någonting dåligt eller förkastligt. Det beror helt på sammanhanget och utförandet.
Det borde vara okej att det finns fler uttryck än endast det modernistiska, vilket till stor del är fallet idag.
Härlig text! Stilfrågan är verkligen brännhet eftersom den inte finns. Form brukar de säga, form och sammanhang, alltså modernism.
Funderade vidare på själva stilfrågan och hanteringen av dekor. Jag tycker det verkar lockande och i tiden, men jag är rädd att svenska arkitekter inte kan hantera det( med något undantag ). Tog upp frågan på kontoret och en nervös stämning dök upp. Inte så att nån motsatte sig men det gamla vanliga att det inte är ” modernt” dök upp. Vad som var modernt kunde inte personen svara på .
Texten har rätt i en sak: Vi arkitekter har mycket att lära av traditionell arkitektur…
Men du missar en för mig ganska väsentlig poäng. Arkitektur är mer än dekoration och stil. Det som modernismen kanske förändrat mest handlar inte om frånvaron av detaljer, utan snarare om utformningen av rumslighet och skala… Ett miljonprogramsområde blir inte vackert bara genom att man dekorerar husen…
Som en förmodligen indoktrinerad arkitektstudent så känner jag mig lite kluven till att låna stiluttryck från gångna sekel. Istället för att binda vår tid vid att imitera stilluttryck från art nouveau, så tror jag att vi arkitekter måste återerövra betydligt mer grundläggande kunskaper – Såsom att lära oss göra inbjudande bottenvåningar igen…
Faktum är att det ingenstans i texten påstås att arkitektur går att reducera till enbart dekoration och stil. Men din reaktion är kanske inte helt förvånande.
Modernismen är också en stil, och avsaknad av dekor är ibland också en form av dekor.
Rumslighet och skala har alltid varit avgörande i arkitektoniskt tänkande. Däremot är det en modernistisk idé att göra ex rumslighet och ornamentik till motsatser istället för att se deras samband och samspel. Ornamentet är inte bara något man klistrar på en vägg, det är också ett sätt att gestalta rumsligheten, experimentera med skalan, uttrycka rymd och stämning.
Återigen måste man se upp så att man inte är för kategorisk: ”Ett miljonprogramsområde blir inte vackert bara genom att man dekorerar husen…” Det beror ju helt på hur man dekorerar.
Jag tror definitivt att man med hjälp av dekoration i olika former kan göra miljonprogramsområden mer uthärdliga och trivsamma, men som alltid när det gäller arkitektur så måste man se till helheten och till hur dekoration, struktur, funktion och hela den sociala miljön fungerar. Det finns bra och dålig dekor.
Som arkitektstuderande lyder man troligen under den religiösa dogm som handlar om att lån från äldre stilar är något destruktivt, en kreativ död, en återvändsgränd; så har det låtit i mer än ett århundrade. Vad jag försöker få fram i min text är att man bör undvika vad som kallas för kronocentrism, alltså uppfattningen om att en tidsepok är överlägsen alla andra, oftast vår egen. Man kan väl blicka framåt OCH bakåt – det är inte säkert att man blir mer ”framtida” bara för att man noggrannt undviker det som enligt en modernistisk föreställning är gammaldags eller inaktuellt. Tvärtom tror jag att man målar in sig i ett hörn. Men tänk om det skulle vara fritt att experimentera i renässans, postmodernism, nyrokoko och funkis – jag tror säkert att man kunde lära sig mycket av detta. Man skulle kunna se dem som övningar i olika uttryckssätt, vars rikedom och variation man kan ta till sig på många olika plan, inte bara motivmässigt. Förmodligen skulle också chanserna för att skapa något verkligt nytt öka, eftersom skapandet inte blir så regelstyrt som det nu är.
En av de mest traditionella arkitekturstilarna hittills i historien är den fornegyptiska, som av religiösa skäl förändrades ytterst litet under årtusenden. Den modernistiska ligger inte långt efter i fråga om traditionalitet och bundenhet till normer. De är bägge två arkitektoniska stilar som är extremt konservativa och traditionsbundna. Så begreppet traditionell arkitektur är kanske något man bör fundera lite kring – vad är det egentligen?
Visst är modernismen också en stil även om den smått naiva ambitionen hos de tidiga modernisterna var att det inte skulle vara det. Och du har alldeles rätt i att arkitektur inte kan bedömas som enbart rumslighet, dekor eller funktionalitet, utan som en helhet…
Däremot tror jag personligen inte på att börja experimentera med gamla stilar… Att inspireras är en sak, men att rita byggnader efter gamla stilar riskerar att kännas lika roligt som skrikig postmodernism.
En förebild för mig, vad gäller samtida ickemodernistisk arkitektur är Hundertwasser… Jag gillar inte alla hans byggnader, men däremot hur han leker fritt med arkitekturen och hur åstadkommer fantastiska resultat med standardbyggvaror…
Båda här har poänger, men jag brukar fundera på om inte arkitekturen har kört in i en vägg. Utforskandet av materialet och ytan som faktiskt modernismen var utmärkt på i sina glansdagar blir idag bara grotesk och enorma ytor tas i anspråk. Glas verkar vara det enda trots att träbyggnader försöker ta sig in i städerna igen så verkar de mest bli en kuriositet.
Att hantera stilar är vanskligt, men jag tor att med rätt utbildning( som de faktiskt hade för 100 år sedan) där det fanns en mening med hanteradet så kan det gå alldeles utmärkt. Hunderwasser är ett underbart exempel på detta egentligen då ha hanterade en ”nordisk” form av Gaudi. Båda smälte samman tider och former till något nytt. JAg har läst ovanstående artikel som faktiskt ett rop efter dekor och ett utvecklande av detta ämne. Personligen vil jag inget hellre än att se en reliefartad fasad med ett vackert mönster som är sammansmält med arkitekturen alternativ maskerar vissa delar i denna knivskarpa fulfunkisvärld jag bor i(innerstan).
Det är tanke som jag jag ofta försökt lansera när jag har vandringar i stan. – Här har vi en äng med olika blommor, en pluralistisk äng. Men alla ska givetvis plocka en och samma blomsort. Varför inte plocka en bukett? Våga? Nej då …
De osäkra plockar samma blomma som den som står bredvid och säger att den här finns det bara en av, jag är originell och sak samma säger den andre med samma blomma, jag är också individuell och den tredje står med ännu en och samma blomma (eller låt oss kalla det hus, eller kök eller …) och säger sig vara nyskapande och visionär medan någon står med blandade blommor och kallas ute och tillbakasträvande och inte hänger med i ”vad som gäller i tiden”.
Ett verkligt modernt tänkande vore att använda sig av historiens skafferi. Vilket, enligt min mening betyder, att Sverige är fullständigt omodernt och det speglas verkligen i det som byggs i det här landet.
Jättebra kommentar, håller med!
Mycket bra skrivet. Kan inte kopiera den eleganta betraktelsen men hoppingivande att det i alla fall finns EN arkitekt som inte självklart uppskattar den evigt gällande normen om så kallad ”Svensk arkitektur”. D.v.s bara varianter på modernism INGET ANNAT – BARA DET. Jag bor i USA – DC. Här samma visa med vår ambassad. Var en chock att komma till brutalsverige och jämföra med den blandade arkitekturen i USA’s huvudstad. Inga höga hus som skuggar gatorna. I Sverige gäller ett fantasilöst styrande från en hårt sovjetskolad så kallad ELIT. Stockholm är en av ytterst få städer som sluppit dessa fula (Tors Torn) och i Sverige onödiga ”skyskrapor” dessutom. Fortsätt bygga dem så ser vi ut som vilken annan stad som helst i världen!
”För vad det linjära tidsbegreppet inte tar hänsyn till, det är kvalitet”
Antar att uttalandet även är giltigt för ”den linjära historieskrivningen” och tron på den ”linjära utvecklingen”.
Isf är artikeln bara nonsens och ett uttryck för historicism…och just det: lider av bristande kvalitet!
Äh Lisa, det var väl att ta i. Historicism – inom vad? Filosofin eller arkitekturen? det är 2 skilda saker, den första mycket allvarlig den andra lekfull om än bedagad.
Se liknande artikel, Tack till Genesis:
http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704007804574573900349039512.html