Bågen inom arkitekturen har en lång historia. Den har fungerat som teknisk lösning och samtidigt som ett självklart dekorativt inslag. Men idag är den nästintill utplånad. Har vi tappat relationen till bågen historiskt eller är det för att den ser historisk ut?
Bågen inom arkitekturen som ett byggnadstekniskt element tappade sitt användningsområde i takt med stålbalken. Innan hade den varit ett utmärkt sätt att fördela krafter i en byggnad och försäkra att den stod över tid. Historiskt kan man spåra den i vissa fall till bronsåldern, men den vi mest känner är den romerska bågen som utgår från cirkelns form. Grekerna experimenterade med den men det var först hos romarna den hittade fulländning. De stora och snabbt uppförda konstruktioner som behövdes för Romarriket utbredande krävde en minimal felmarginal. Romarna var även skönhetstörstande och bågen förenade teknik med skönhet då fasader och interiörer kunde behandlas på ett elegant sätt, utan att minska hållfastheten.
Härskarens visualisering av sin makt var oftast triumfbågen som denne red in igenom. En tolkning är att detta illustrerade både en penetrering och en pånyttfödelse. För intimt idag? Konstantinbågen i Rom.
Den rundade formen tillhörde även livsfilosofin. Skönhet bestod i föreningen mellan det rätvinkliga och runda, det man uppfattade som maskulint och feminint, då ansåg man att harmoni uppstod. Ying och yang på västerländska, dock utan det mörka och det ljusa. När Romarriket föll levde den tekniska och skönhetsälskande kunskapen vidare och utvecklades under gotiken till de höga spetsbågar som tillät himlasträvande torn i kyrkorna. Återigen under renässansen fann man dess skönhet i den romerska versionen oslagbar. Renässansens syn på arkitektur som konstform och bildningsideal fortsatte i egentlig mening fram till och med 1950-talet med medvetna avsteg och reaktioner på denna. Bågen var ett alltjämt förekommande motiv som gärna användes till portar eller när något av samma betydelse skulle markeras. Sedan försvann den i princip. Byggtekniken behövde den inte samtidigt som den vittnade om fascismen, den samhällspolitiska medeltiden. Inte förrän i 1970-talets begynnande postmodernism dök den upp, då nästintill överexponerad, för att landa i den pittoreska villarkitekturen som typhuskataloger idag erbjuder. I övrigt verkar den i det närmaste förbjuden.
Bågen som motiv och trivselskapare dyker numer oftast upp i typhusarkitekturen. Bild: EkoHus
En fri tolkning är att vi idag har svårt att drabbas av känslor då vi rör oss i vår vardag. En rak linje är redovisande, följsam och korrekt. Blicken leder från a till b och vi förs snabbt framåt. En båge tvingar blicken att följa dess runda form, det går inte lika snabbt, kanske hinner vi stanna upp? Hemska tanke. En båge, om man nu skall tolka den i klassisk mening definierad som feminin, kanske rör oss på djupet, tilltalar de mjuka frågor som vi har i ett samhälle där alla skall vara lika uppdaterade, vältränade och numer till utseendet lika gamla. En båge illustrerar en obändig kraft som skjuter undan den från ovan påtryckande massan, inte som den tungt liggande bjälken som accepterar massan den bär, utan frågor och konflikt. I tolkningen om bågen skulle vara femininum och det raka maskulinum undras varför det maskulina skall representera fasaden och det eventuellt feminina skall hållas utom sikt bakom fasaden idag? Känns inte särdeles jämställt.
I dag strävar stadsplanerare att återskapa förmodernistiska gatu- och kvartersmönster. Däremot fyller man dem med pastischuösa nymoderistiska hus som stundom dekoreras med fyrkantiga färgfält. Huset i förgrunden är det nybyggda. Lindhagensgata.
Traditionsskräck är också en aspekt. Vi skall hålla oss traditionsfria på flera plan, om det nu inte handlar om jul och midsommar. Stilmässigt skall vi ha en lätt ironisk inställning till det förgångna, tycka det är pittoreskt, känslosamt. Vi förknippar även tradition med negativ och förkastlig historia såsom könsmaktsordningar, rasidentifiering och klassåtskillnad. Vi är alla lika- men för säkerhets skull påpekar vi att vi alla är individer. Det är för sårande inte vara det. Positiva aspekter på historia är inte medtagen, såsom hushållning med resurser, respekt för material och kunnande. Kanske är det därför vi vägrar bygga i en annan tradition än det som tillhör den historiska modernismen – för att den just medvetet saknade historiska traditioner.
Nils Tesch var en av de få arkitekter som använde bågmotivet under miljonprogramstiden och innan postmodernismen. Näringsdepartementets hus 1969-71. Foto: Holger Ellgaard
I konstvetenskaplig litteratur och undervisning påtalas i oändliga kapitel bågens tekniska konstruktion, inte dess skönhet. Det kan komma som en liten gräddklick ibland när man talar om komposition och motiv i arkitekturen. Inte mer. Som aspirerande arkitekturhistoriker, konstnär eller dylikt får man sig då till livs att det är en historisk företeelse, närmast fånig att använda sig av om det inte kommer till en jättearena eller bro där krafter måste fördelas med en båge. Då är det legitimt att exponera den. Men knappast i en normalstor fasad. Då blir det genast en pastisch eftersom den är tekniskt onödig. Eller är den bara för skön?
Att hantera en båge i en fasad eller interiör är inte lätt, det krävs kunskap. Det kan lätt bli fånigt, ickeakademiskt och sött. Många studietimmar går åt, intellektuellt och konstnärligt arbete. Kanske är det den dumpade kunskapen som ligger till grund för det evigt raka, bärande och burna?
Avslutningsvis ett citat som återfinns i modernisternas manifest ”Acceptera” publicerad 1931: ”Skönheten är som en kulturstämpel, skönhetskult och som kännetecken på personlighet och – kanske mest av allt: skönheten som kännemärke för social överklass” .
Matti Shevchenko Sandin
Skyline
Det finns en i sammanhanget intressant simhall i Borlänge, Maserhallen (1964):
http://1.bp.blogspot.com/-OxY58k70Obs/TZeFVsOimjI/AAAAAAAAAS8/8wXvNueBlJg/s1600/maserhallen2.jpg
Många bågar men här uteslutande som en estetisk ”funktion”.
Bra artikel. Kan hålla med om det mesta utom de lite krystade försöken att påföra arkitektur en genusdimension. Svenska arkitekter lever sannerligen efter maximen att det är skönare lyss till den skönhetstradition som brast än att spänna en båge.
Vilken recension! Man kunde nästan tro att Herbert har nästan tagit ett poäng i konsthiistoria!
Konsthistoria står nu inte nödvändigtvis i konflikt med arkitektur, så jag förstår inte riktigt hur du fick ihop det där. Det är däremot ett lätt observerbart faktum att svenska arkitekter inte är särdeles förtjusta i bågar – gå bara ut på stan och titta. Ett och annat galleriatak, några dekorativa element insmugna under det korta tövädret i slutet av 80-talet, några broar (de båda Slussenbroarna som ska byggas t ex) men därutöver ingenting.
Jag tycker det är skönt att den har en genusknorr. Det är just intolkningar som saknas idag. allt skall vara enligt modernismens praktiska flås. ”Är det funktionellt?” Hörs hela tiden. Innan modernismen så pratade man om huset som en mänsklig kropp. Att runt är feminint och rakt är maskulint är ju vedertaget inom klassicismen.
Gärna tillbaka med vackra bågar i arkitekturen, och riktigt bra artikel!
Motorvägsramper måste väl vara feminismens stora bidrag till stadsbilden om man accepterar det som genusteoretikerna fastslagit, att rundade former är kvinnliga. Själv tycker jag att den diskussionen är rätt löjlig, ungefär som att siffrorna 1 och 7 skulle vara ”manligare” än siffrorna 3 och 9.
Jag förstår inte vad det är som är löjligt att anlägga andra perspektiv på arkitekturfilosofi? Är feminint fel? Är maskulint fel? Att feminismen hjälpt vårt samhälle är redan klart och utrett. Men om det är fjantigt så kan man undra varför man citerar Verner von Heidenstam då man anser att utveckling gått så långt att inte ens genus är intressant längre. Eller är det ett desperat uttryck för att vara lite intellektuell?
Jag tycker det är lite ironiskt att feminister är så besatta av att skapa artificiella uppdelningar av verkligheten i ”manligt” och ”kvinnligt”. En gång i världen gick ju feminism ut på att utplåna könsskilnader…
Heidenstamparafrasens udd var väl mest riktad mot den svenska arkitektkåren, men eftersom du lyckades hitta en genusdimemsion i den också så måste jag fråga: är pilbågen han använder som metafor ett kvinnligt eller manligt vapen? Pilarna? Strängen? Och hur är det med den paraboliska kastbanan som pilarna följer?
Feminismen går alltid ut på jämställdhet, nu som då. Och dra gamla citat känns mycket reaktionärt över över huvudtaget. Svenska arkitketkåren har mycket att lära, och att våga, precis som artikeln påpekar. Det finns mycket bra i artikeln, och tyvärr verkar de som ogillar sidan över lag alltid titta efter fel och vad som inte står i boken. Att retas är ju alltid den enklaste vägen.
Ja, då är vi eniga då – utmärkt artikel (som jag skrev), och feminism bör handla om jämställdhet och inte om att införa krystade könsskillnader i ämnen som inte låter sig kategoriseras i manligt och kvinnligt (som jag skrev). Och Heidenstamparafrasen utgår ifrån att alla känner till originalstrofen, som ingår i allmänbildningen, annars hade den ju varit helt poänglös.
Vill du höra min hypotes så är det främst bågformens underdog-status som attraherar feminister – för allt som är lite ”förtryckt” kan man ju muta in som ”kvinnligt” och använda som bevis på det hemska manliga patriarkatiska systemförtrycket.
Du, verkligen, det är faktiskt lite fjantigt att påstå att man tar till genusformer för att påpeka patriarkalt förtryck.. I artikeln nämns ingen värdeskala i vem som var mest eller är minst värd, bara det att ironiska att man idag inte smälter samman formerna vilket inte gör det jämställt. Men det är i mina ögon en knorr, ironi, humor, det kanske man skall ha en nypa av.
Citat av Heidenstam gick nog ur allmänbildningen redan på 60-talet är jag rädd för. Men minnas hans gärningar inom restaureringsdebatten skall man länge: 1893: ”Anno Domino 1893 gjordes detta gambla hus aendnu gamblare” – då han ojade sig över hur man folk inte fick nog av historicerande arkitektur och restaureringsiver.
Tja, det finns förstås grader av allmänbildning. De flesta uppfattar nog citatet som Shakespeare, men alla har hört det, om inte annat i parafraser.
Vad beträffar följande citat från artikeltexten ”I tolkningen om bågen skulle vara femininum och det raka maskulinum undras varför det maskulina skall representera fasaden och det eventuellt feminina skall hållas utom sikt bakom fasaden idag? Känns inte särdeles jämställt” så får man nog säga att det innehåller en väldigt tydlig släng mot det patriarkala förtrycket, och fjantig blir den därför att könen på de förtryckta och förtryckande byggnadselementen är helt godtyckligt valda. Det kunde ju lika gärna vara tvärtom, om man nu prompt måste genusbestämma döda ting. .
Och Vermer von Heidenstam kan man nog inte åberopa som modernist, hans utfall mot det sena 1800-talets utsmyckningsvåg bottnade mer i en motvilja mot allt konstigt utländskt och en ingrodd kulturkonservatism. Hade han levt idag så hade de egenskaperna predestinerat honom till en position på fyrkantsmodernismens barrikader. Fast nu befinner vi oss ganska långt ifrån det jag avsåg med parafrasen.
ja, varför inte en släng åt det patriarkala förtrycket? Det är inget som helst fel i att genusbestämma ”döda ting” som arkitektur då vi alltjämt rör oss i sådan. Fjantigt är det dock att racka ned på det med enda syfte att svartmåla allt. Att sådant förekommer i kommentatorspannet visar att mer sådant behövs. Lite vidare perspektiv än ”rakt” och ”runt” krävs för att höja arkitekturdebatten och bör i stället premieras.
Och Heidenstam jämfört med Shakespeare – pleaseeeeeeeeee…
Ja, Emilia, är du bekväm med att fabricera dina egna bevis så har du förstås inga problem med att skapa illusionen av ett patriakalt förtryck genom att förse döda ting med ett genus. För det är ju jätteviktigt att det finns ett patriarkalt förtryck, annars blir den feministiska rörelsen en rebel without cause.
Kanske det är samma sorts läsning som gör att uttryckligt beröm förvandlas till ”nedrackning” och ”svartmålning” och att von Heidenstam jämställs med Shakespeare- men om det kan jag bara spekulera.
Man låter väldigt få känslor komma fram i arkitekturen idag. Jag tycker artikeln belyser ett ständigt problem, att vi avhumaniserar arkitektur. Det är trots allt en förlängning av den mänskliga tanken. Utan människan ingen arkitektur.
Jättekul, gillar själv att ikläda arkitektur andra världen för att förstå den. När jag läste konstvetenskap höll man stenhårt i Jansons Konsten vilken visserligen försökte identifiera genrer och stilperioder men misslyckades fatalt genom att konstruera en spikrak tidslinje samt ett torftigt språk inom arkitekturen. I andra länder pratar man mer om känslor inom arkitektur (och konst för den delen med) medan vi i Sverige alltid håller oss till ett magert och konstaterande språk. Däremot minns jag en strålande föreläsning om klassicismen där man förmänskligande arkitekturen efter da Vincis ”den vitruvianska mänsikan” en man innesluten i den runda formen, den feminina. Man såg den som en helhet. Som den judiska stjärnan med en sammansmältning av det manliga och det kvinnliga. Inget kan skapas utan det. Klassicismen bjuder därför på en pånyttfödelse hela tiden.
Intressant. jag är den första att skriva under på att det finns ett motsånd mot det som var före 1930 inom arkitekturen. Postmodernismen var en reaktion på den nästa byggingenjörsmässiga arkitekturen som rådde innan 80-talet. Tyvärr så sprängde bågen lite väl hårt den gången och blev mestadels en slags märklig dekoration till hotellentréer och tågstationer. Stora skelettliknande takkonstruktioner skulle exponeras tillsammans med blått glas. De flesta minst väl köpcentrumen som dök upp..
Idag vore det mer än nödvändigt att sätta in bågformer, främst i botten- och topplan på byggnader för att häva den tristess som råder. Det behöver inte bli pastisch, det som man är så oändligt rädd för – även om det är just det man pysslar med idag. Förening av former, oavsett deras genus, komplicerar byggnader och gör dem på så vis estetiskt hållbara.