Ska det se ut så här? Var är jag?

Det ser ut lite hursom helst bland Stockholms nybyggen. Detta har vi skrivit om tidigare. Vad det beror på är svårsiat, speciellt när det gäller tillägg i direkt anslutning till stenstaden. Kerstin Westerlund Bjurström har varit vid en av Stockholms mest exklusiva adresser, Rålambshovsparken, och funderat på om hon verkligen var där:

Vart har den rums- och kontaktskapande arkitekturen  med karaktär och trivselvärde tagit vägen? Senast jag ställde mig frågan var vid ett besök på det relativt nyligen uppförda  ”Hotell Courtyard” vid Thorildsplan i Stockholm. När jag närmar mig på väg dit genom Rålambshovsparken får jag en känsla av overklighet – var är jag egentligen? Är det ett hotell – och bostadskomplex i utkanten av Brisbane, i Los Angeles eller någonstans vid tredje ringleden runt Peking som jag befinner mig?

Kanske finns det några som tycker att den känslan är härlig för en kort stund åtminstone. Men vad missar vi?  Vi befinner oss inte mycket mer än ett stenkast från Fridhemsplan  – från den stenstad som är så eftertraktad. Ändå känns bebyggelsen minst av allt som levande innerstad. Förtar den dessutom inte en hel del av intimiteten och upplevelsen av Rålambshovsparken som mötesplats och lunga i en Europeisk storstad? Och vore det inte bättre att det nya som byggs stärker i stället för att som denna bebyggelse urholkar det speciella i Stockholms identitet och de humanistiska värdena i Stockholms fortfarande så behagliga framtoning?  Flera missade möjligheter skulle jag vilja kalla det hela.

På väg därifrån in mot stan uppträder en minst lika overklig känsla – var är jag , hur hittar jag härifrån?  Inte heller till god orienterbarhet bidrar den här typen av bebyggelse. Lyckligtvis är området så pass litet att jag snabbt tar mig igenom och ser annat än bara vitt i stor skalig upprepning och sneda vinklar.

Varför blir det vi bygger idag så här?  Jag tror inte att det motsvarar det som folk i allmänhet önskar sig. Däremot tror jag att det, eftersom de annorlunda exemplen är så få och eftersom arkitekter, byggare och politiker uppenbarligen vill ha det så, finns en accepterande känsla av att det är väl så här det ska vara om man vill vara modern – ett riktigt trist moment 22.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR / MSA

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte.