Nobelcentret debatteras hårt – återigen. Tiden närmar sig för ett beslut över en av stadens mest spektakulära och fotograferade vyer – ska den bevaras eller huggas upp? Tanken på att få en koloss intill Nationalmuseum och raderandet av en av de få intakta maritima miljöerna har fått många stockholmare att rasa.
Stockholm är staden med riktig vintagepolitik. Utan att för ett ögonblick lyssna till de som inte tycker detsamma hänvisas till statistik, byggindustri, märkliga undersökningar och stjärnarkitekter. Som att återanvända 60-talets politik som gav oss köpcentran, motorvägar och enorma huskroppar. De enkla lösningarna och en möjlighet att synas ute i ”världen, vara en duktig hund. Det gamla var ju förstört redan av ålder och taffliga renoveringar. Otidsenligt tänk idag.
Detta gäller i hög grad Blasieholmen där Nobelstiftelsen, trots interna besparingar, tillsammans med privata hotell- och klädföretagare vill bygga just ett stort hus där Nobelstiftelsen skall husera med museum, restaurant och mottagningar av pristagare.
Bland annat nämndes i lanseringen av förslaget (inget är klubbat, Sten Nordin lovade men är idag mandatfri) att detta skulle ge möjlighet att visa upp Stockholm och…ja det vanliga rabblet om viktiga arkitekter, tävlingar och att naturligtvis att Tullhuset och hamnmagasinen i sig var slut. De hade renoverats, speciellt Tullhuset, på insidan till oigenkännlighet. Därför kan man riva det. Med andra ord kan man riva det mesta.
Det mest dråpliga argumentet var att pristagarna skulle häpna över utsikten. Skulle jag få Nobelpriset skulle jag vara lika glad om det delades ut i en tvättstuga i Råcksta.
Utan pastellfärgade datormanipulerade bilder håller Tullhuset gott med sin spänstiga nyrenässansarkitektur. Vore det inte utmärkt som serveringsbyggnad med en av stadens mest fantastiska vyer? Nobelstiftelsen anser det vara renoverat till rivningsstatus.
Att Nobelcenterförslaget visar på en illa vald plats kan vem som helst se. En glänsande mässingslåda som kommer att stå som en solitär bland de byggnader som ger Stockholm sin karaktär.
Den risiga tomten som utgör hamnmiljön kan lätt städas upp och gjutas liv i. Det skulle bli en av de käraste tomterna att uppleva Stockholm som den vackra stad den är. Istället tvekade inte förra finansborgarrådet att högexploaterade den. Hur ställer sig vårt nuvarande?
Blasieholmen med sin borgerligt präglade sida mot Söder och den praktiska hamnsidan mot Östermalm. Foto Arild Vågen
Det hela porträtterar den politiska (och pr-mässiga) teknik som man använts de senaste nio åren: ”Det går inte att ha kvar, det är trasigt, vi vill ju inte skämmas, storskalighet är miljövänligt” – ja lite sådär brukar det låta. Om det inte varit för Fp hade rivningsplaner aldrig problematiserats. Man bryter helt enkelt ned det mentala motståndet till 1930-talets nivå och så kör man på. Några få verkar veta vad alla behöver, hur omodernt resultatet än blir.
Vill vi ha ett jättehus här eller vill vi bevara den typiska stockholmsmiljön med stort , smått och öppna platser? Foto: Holger Ellgaard
Blasieholmen tillhör en av stadens mest spektakulära vyer med vykortmotivtänkandet från 1800-talet med pittoreska lummiga öar, historiserande arkitektur krönt av Nordiska museet i fonden. Är det värt att rubba detta med till storlek och form alienerande kongresscenter under täckmantel? Tomten ägs av staden – låt stockholmarna bruka den och bjuda med sina vänner utan att betala inträde och att förhålla sig till en liten grupps önskan om att synas i världen.
I programmet ”Skavlan” framkom kritik från Geir Lundestad, Nobelinstitutets avgående direktör, om att varför bygga när man kräver interna besparingar? Benny Andersson fyllde att de ”behöver inte ta i så de spricker” och ” titta lite på hur det ser ut och anpassa sig till verkligheten”. Inlägget rev ned rungande applåder.
Hamnmagasinen är vackra och en viktig del i beskrivningen av stadens framväxt. Några timmar med grävskopa och allt är borta.
Den trista 60-talstonen i politiken går igen i arkitekturen och Nobelstiftelsens propaganda för sitt hus. Detta måste få en ändring och faktiskt göra Stockholm gällande som den stad i världen som tar mest hänsyn till befintliga världen. Rusa efter nytt och stort har vi som sagt redan gjort med förödande resultat.
Slutligen ett citat från DI-artikeln som verkligen belyser vart ett Nobelcenter skulle fungera naturligt i ett känsligt och växande stadslandskap:
”Stadsplaneringen måste gå hand i hand med den ständigt växande staden. Varför inte ett Nobelhus i den framväxande vetenskapsstaden med närhet till Karolinska Institutet, Stockholms universitet och KTH? Där skulle Nobelcentret sätta ljuset på Stockholm som forsknings- och vetenskapscentrum, därtill välplacerat för att ta emot busslaster med skolungdomar och tillresande från Arlanda.”
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
I SOU 1997:117 fann utredaren, f. kulturministern Bengt Göransson att ett (betydligt mindre) Nobelcenter inte borde byggas på Blasieholmen med hänsyn till den känsliga kulturmiljön (det förutsattes att tullhuset skulle bevaras under alla omständigheter, d.v.s. även om Centret skulle byggas). Stockholms stad instämde i den slutsatsen och ville inte ha något Nobel Center på Blasieholmen. Inget har förändrats på Blasieholmen sedan dess som borde ändra dessa slutsatser. T.o.m. Nobelstiftelsen själva sade i rapport 9 sept. 2011 om möjligheterna för ett Nobel Center på Blasieholmen: ”Det synliga läget i staden med tydlig silhuettverkan framför allt från Östermalm, kräver en mycket omsorgsfull utformning med hänsyn både till Nationalmuseum, det gamla tullhuset och Skeppsholmen”
Vad har hänt sedan dess ? Varför har Nobelstiftelsen ändrat åsikt om kulturmiljön ? Vilka är skyldiga till att centret svällt till den groteskt stora klump som nu lanseras och varför sväljer alla politiker utom fp allt med hull och hår ?
Bo Lagerqvist
Om nytt Nobelcentrum över huvud taget behövs, så finns flera bättre alternativ. Ett är att ta vara på det dåligt utnyttjade Nordiska Museet på Djurgården. Fyll upp den gigantiska och tomma hallen med en intressant utformad inre byggnad, som kan få en egen ingång från Wasamuseet. Mot Wasa finns dessutom plats för en rimligt stor utbyggnad för mötesrum etc. En sådan lösning är både miljösmart, ekonomisk och framför allt slipper vi lådan på Blasieholmen. Förhoppningsvis kan dessa båda verksamheter göra Nordiska lite mer attraktivt som besöksmål, och vi kan få ha kvar nobelgästerna i Stadshuset och Konserthuset.
Byggnaden är vacker men passar inte in i miljön på blasieholmen. Det ser helt enkelt inte klokt ut.
Tillhuset måste också bevaras.
Jag tror att Lars Heikensten är galen. Tyvärr använder han Nobels strålglans som valuta i sina kontakter med omvärlden. Vem vill inte gå på fina kalas? Den mannen är direkt farlig för Nobelstiftelsen och för Stockholms Stad.
Min övriga kommentar är hämtat från signaturen ”Kajflanör” på Lotta Edholms blogg:
”Vi måste komma ihåg att hela ärendet förbereddes i stadsbyggnadsnämnden av stadsbyggnadsdirektören innan hon påpassligt hoppade över till VD-posten hos exploatören Nobelhuset AB som ska driva projektet i bulvanställning eftersom Nobelstiftelsen inte enligt sina stadgar får syssla med den här typen av affärer.
Stadsbyggnadskontorets utlåtande som nu politikerna ska ta ställning till är alltså något av ett beställningsjobb för det exploaterande bolaget som dessutom ska få 10 milj. kr i bidrag/år från kommunen, medan tomträttsavgälden bara ska bli 4 milj. Dessutom ska vi skattebetalare även stå för ”iordningställande av tomten” som lär gå på över 100 milj. Tomten ska därefter schaktas bort ner till nio meter och alla schaktmassor transporteras bort genom staden.
Redan 1997 gjordes en statlig utredning (SOU 1997:117) där utredaren, f.d. kulturministern Bengt Göransson kom fram till att Blasieholmen var olämplig för uppförandet av ett Nobel center (mindre än det nu föreslagna) på grund av den ömtåliga kulturmiljön. Hur många av de beslutande politikerna har läst utredningen ? Jo, visst den har några år på nacken, men inget väsentligt har förändrats på Blasieholmen, mer än att hundratals igensatta fönster på Nationalmuseum har öppnats upp bl.a. norrut där den gräsliga Nobelklossen kommer att förstöra utsikten och förmörka museet.”
Jag håller helt med Matti Shevchenko Sandin i debattartikeln ”bevara Stockholms Skyline”. Ja det är 60-talspolitik. Varför säljer Stockholms kommun ut folkets platser till hotell- o klädföretag på fina platsen. Sälj inte ut vårt Stockholm mer än det redan är gjort.
”Det mest dråpliga argumentet var att pristagarna skulle häpna över utsikten. Skulle jag få Nobelpriset skulle jag vara lika glad om det delades ut i en tvättstuga i Råcksta.” Jag gillar verkligen sådana kommentarer! Genom hela denna process har jag behållit min optimism, men nu börjar den svaja. Det heter ju att mot dumheten kämpar man förgäves. Och dumhet ser ut att segra på Blasieholmen. Om nu detta Nobelcentrum är det viktiga borde klokheten fälla avgörandet. Ett citat till: ”Varför inte ett Nobelhus i den framväxande vetenskapsstaden med närhet till Karolinska Institutet, Stockholms universitet och KTH? Där skulle Nobelcentret sätta ljuset på Stockholm som forsknings- och vetenskapscentrum, därtill välplacerat för att ta emot busslaster med skolungdomar och tillresande från Arlanda.” Men dessvärre är innehållet inte det viktiga i kråksången, utan enskilda donatorers monumentbyggande. Familjen Persson där sömmerskornas pengar bränner i fickorna? Ja, tveklöst. Det ger ingen ära i deras kretsar att skapa en fond för textilarbeterskor i Bangladesh eller sponsra ett hus i Hagastaden. Samma sak med wallenbergpengarna. Fast lite pikant är det att donatorn Alice Wallenberg avskydde modernismens arkitektur. Nu tvingas hon postumt delta i finansieringen av guldlådan. I intervjuer med Lars Heikensten förstår man att denne med huset söker ett eftermäle. Det kommer han också att få, i gott sällskap med Hjalmar Mehr och andra kända kulturvandaler.
Som stockholmare sörjer jag förlusten av miljön bakom Nationalmuseum, men den största förloraren är naturligtvis varumärket Nobel. Egot hos Lars Heikensten, familjerna Persson eller Wallenberg och andra tillskyndare i samma stora stil är de enda verkliga vinnarna.
Så sorgligt och ansträngande att denna debatt helt har stannat på ett plan där alla beslutsfattare blundar för den massiva oppositionen MOT detta skrytbygge!
Det hela sker på en kall politikernivå, med helt andra intressen än kärleken till Stockholms suveräna skärgårdsmiljö pch eleganta skyline. Det som drar turister och besökare till Stockholm är just dess unika nordiska charm – stora höga byggnader finns i massor av städer, inget att avundas! — Fram för en konstruktiv renoveringsplan av vår vackra stad!